Släpar ständigt runt på en historia, ett block och penna i min väska. Är rädd att om jag tar ut dom så kommer inspirationen eller lusten att läsa plötsligt attackera mig. 

Att självförtroendet, kaxigheten och inspirationen och alla övriga känslor alltid kommer o går som de själva behagar. 

Och jag vill bara förstå alla men jag förstår knappt mig själv.

I år har jag ingen julkänsla. Kom hem 23:e efter en underbar resa och insåg att jag i stort sett inte hade några julklappar, inte ett dugg likt mig. Brukar annars tycka att det är underbart kul att fixa och trixa o pyssla med, men det kändes bara tungt, ointressant och svårt. Av någon anledning så bryr jag mig inte om att det är så heller. Det känns oviktigt och jag önskar mig inte heller något särskilt. Det behövs verkligen inte fler prylar i mitt liv. 

Nu i denna stund sitter jag och kollar runt i mitt rum och det känns mest som en för liten yta med ett överflöd av högar med ihopproppade prylar som står och samlar damm och det känns bara som en tyngd på mina axlar, vilket får mig att verkligen förstå en del av Siddhartas religon. Ägande är en börda som leder till lidande.

Kännde mig inte heller hemma bland släkt i år, det kändes som något saknades och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske saknar jag den familj som var i det förflutna eller så längtar jag efter en framtida familj med nya traditioner.

Jag är en osäker liten skit, som bakom ett skört skal, av jag vet inte ens vad, försöker dölja alla mina brister. Ibland lyckas jag jag göra skalet så pass hårt att jag nästan tror att jag är denna starka människa på riktigt. Att jag är någon värld att se upp till.

 

Vill ni veta vad som krossade skalet denna gång? Vad som är min största svaghet? Kärlek. Och jag som tappat hoppet helt. Trodde jag va. Men vem försöker jag lura? Jag är en romantiker. Jag tror på kärlek så hårt att om jag slutade tro tror jag inte det skulle finnas någon Clara kvar. 

 

Det är för bra för att vara sant. Vad skulle kunna finnas här hos mig som inte går att finna i någon annan? En tanke som inte kan låta bli att poppa upp hela tiden. Jag får tårar i ögonen när jag känner mig så svag. Jag fylls av ilska för jag vet att det är meningslöst att tänka dessa tankar.

 

Jag måste bara tro. Tro på honom. Tro på mig. Och även se igenom de skal som andra byggt upp. Jag är minnst lika bra som de andra. Jag får inte låta mig luras. Sluta att bara se det bästa i alla. Låt dig inspireras av det bra hos dom, men även lära dig något av det dåliga du ser hos dom. 

 

För trots allt är det så att det jag beundrar näst mest hos mina förebilder deras brister. Det som gör dom mänskliga.

 

Plötsligt bara fanns du där. Plötsligt var du i mitt liv och tog plats. Plats i de viktigaste och varmaste delarna i mig. Lever i en dröm och jag vill inte vakna.

Förutom att ha korsat vägar och spunnit ett garnnystan med honom. (Fin hela vägen inifrån och ut.) Så har jag utökat min skosamling, skapat med färg, misslyckats med bläck, fikat med far och bror, haft min kusin i stockholm, ätit sushi, ätit sushi med min Sandrah, upplevt Ola Fureliasson och Robert Mapplethorpe med mamma och gammelmoster och åter träffat honom igen.

Hur bra?

Hej cyberrymden,

Jag igen. November alltså. Vad har du att erbjuda mig?

 

Livet spårar och jag älskar det. Jag har inte haft tid till att tänka för någon har kommit och gjort alla mina vardagar. Och sen i helgen har jag haft min Ottilia på besök. Fotografiska, cafe string, klättring och en hel del prommenerade. Har nog aldrig prommenerat så mycket i Stockholm som jag gjort denna vecka och det var ett bra val i tid. En tid då höstträden har stått i full blom i alla nyanser av gult, oranget, brunt, rött och nästan radioaktivt rosa. Helgen innan firade vi till och med hösten eftersom min mamita fyllt hela 60. Magdans, svensk sång, spansk sång, pumpasoppa och tårta. Det var fint.

 

Nu är det snart en ny helg och det har börjat bli mörkt och kallare och gråare och kalare. Men det är okej så är livet och jag har turen att ha saker att se fram emot.

 

 

Lördag, söndag. Har aldrig uppskattat en helg som denna. Vakna utan alarm och vara helt lagom utvilad, ta all tid man känner att man behöver till frukost. Ha lite lösa planer men ändå tid till att vara spontan. Lagom - ett tråkigt ord som passar väldigt bra in på denna helg. Om jag skulle beskrivas med ett ord just nu skulle det nog vara: likgiltig.

Vårda dina relationer. Vän, partner, syskon, förälde, morföräldrar, moster, syssling som kusin.

 

Efter att ha lyssnat på min första pod någonsin insåg jag något. (Ja jag har alltid varit efter NÄSTAN med allt. Och nej jag skäms faktiskt inte för det. Jag tar bara längre tid att ska en uppfattning.) Där i poden blev jag påmind om många viktiga småsaker och tankeflödet vreds upp några varv. Det finns så mycket att diskutera, så många åsikter att ha, och jag tror jag gillar det. Finns förstås mycket skitpodar, men det är ju bara att rensa bort.

 

Men, hur som haver: Vårda de relationer som är viktiga för er. Ta ingen för givet. Vilket kanske låter som en självklarhet, men det kan lätt bli så att man gör det omedvetet och det kan vara svårare för många än man tror. Ibland har man en kompis som är den som är den som hör av sig, men det betyder inte att du inte borde göra det, för då blir det ju ändå så att du tar relationen förgivet? För om det inte är liksidigt så rinner det ändå tillslut ut i sanden. Och det känns ju bara trist och onödigt om det är något som hade kunnat vara något värdefullt och fint.

 

Var aldrig rädd att höra av er eller överhuvutaget berätta vad ni känner och tänker. Det är bara win win. 

 

Btw poden heter Flora & Frida om någon vill lyssna.

 

 

Det är höst,

temperaturen faller,

och jag inser att det enda jag lägger märke till är par. Lyckliga par som håller hand, bor i varandras famnar, borrar in sig i varandras ansikten och tittar på varandra med kärlek i blicken.

 

För ett år sedan, vid denna tid hade jag någon som jag kände så för. Någon som jag fick krypa ner under täcket med och värma mig hos, trassla in mig i, känna mig 100% trygg hos och somna med till en jämn tung andning, någon som jag snabbt anpassade min egen till, vi blev till en. 

 

För några dagar sedan blev det plötsligt så tomt och jag insåg att det är detta jag saknar. En sån trygghet, inte bara närhet. För det är lätt att få, men just den tryggheten. Det är något svårare att finna. Att ge all sin tillit till någon och lita på att den är liksidig, att verkligen andas ut hela vägen. Det är som en sorts terapi/meditation. Det är ett enkelt sätt att koppla bort sin omgivning och bli av med all stress. Vår bubbla. Den sprack.

 

Stress något som verkligen tagit över i mitt liv just nu.

 

(Sista bilden är ritad av min favorittatuerare. Instagram: mhuretelander)

 

Uppdate: 

Och ja jag vet att förhållanden inte är = trygghet. Och att det är en Bergdahlbana, men det kommer många fina stunder med det.

Jag lovar du betyder någonting

Du orkar ta dig igenom det här

Du räcket till, så var den du är

 

Brinn pengar brinn

Jag vet att du är värd någonting

Du är hoppet i ett IQ-fritt land 

Du är drömmarna jag drömmer ibland

 

Tecknar, jobbar, stressar, sover någon slags stresssömn, jobbar, spenderar pengar på kalorier, jobbar, äter kalorier, jobbar, "sover", läser på bussen, läser på jobbet, läser istället för att sova, blir glad av meningslösa cyberkonversationer från Norrland och andra änden av stan, drömmer konstiga korta drömmar, jobbar, är barnvakt och äter mer kalorier utan att träna. 

 

Att få vara i Skåne. Att prommenera hem i mörkret med mobillampan på för att inte trampa på sniglar. Hem från en lång dag och kväll med skrattanfall och smultronsöta jordgubbar.

 

Att stanna, kolla rakt upp och låta ögonen vänja sig vid mörkret och låta alla tusentals stjärnor träda fram bland en stor röd måne.

 

Att stå på en kulle i ett av alla Skånes fällt tillsammans och titta på den färgstarka solnedgången.

 

Att läsa ut en helt fantastisk poetisk och känslosam bok som man vill att alla ska läsa och kunna relatera till och känna lika starkt till.

 

Att halvsova i sanden och lyssna på havet. Hoppa i från bryggan.

 

Man behöver inte åka långt för att finna lycka. 

 

Okej

Ja.

 

Han har gjort slut. Han tycker inte om mig på det sättet som jag tycker om honom mer..?

 

Och

Ja.

 

Det kanske han inte har gjort på jättelänge.
Visst det är säkert bättre såhär. Inte som om han har funnits där för mig på jättelänge. Har i stort sett bara varit tagen för givet.

 

Men. Det är så orättvist. Han är så djupt inrotad i mig och det var jag aldrig i honom. Han kan gå vidare och inte behöva påminnas av mig på samma sätt som jag gör (av alla små skitsaker). Det är svårt att ta bort någon som har funnits i baktankarna hela tiden.

 

De där orden man helst a allt vill höra har jag inte fått höra på hur länge som helst.
Och man ska inte behöva sakna någon när man bor i samma stad.

 

Men

Ja...

 

Den där mungipan som sticker iväg före den andra när du ler...
De där ögonen som man inte riktigt kan kolla rakt in i för då drunknar man. De där ögonbrynen som utrycker så mycket...

 

Och ja

 

Alla de där konversationerna komplimangerna 

 

Jag vill inte fästa mig vid någon sådär någonsin igen. Jag vill inte vara svartsjuk. Jag vill inte. Jag vill inte.
Jag vill inte vara som du.
Feg.

 

Jag vill inte ha mer frihet, jag vill ha trygghet. Jag vill inte känna tomhet. Jag vill känn mig så full att jag svämmar över.

 

 

När jag trodde att jag sjunkit till min botten, trodde att jag blivit det jag hatar mest. Känt mig så obehövd och menlös, fick jag det här:

 

Och nu förstår jag. Jag måste lära mig att inte behöva folk. Jag måste kunna klara mig själv och fixa mig själv. Vända cirkeln åt rätt håll. För vem ska vilja va med mig, om jag inte vill vara med mig själv.

If you ever get close a human, and human behavior. Be ready, be ready to get confused.