Jag är en osäker liten skit, som bakom ett skört skal, av jag vet inte ens vad, försöker dölja alla mina brister. Ibland lyckas jag jag göra skalet så pass hårt att jag nästan tror att jag är denna starka människa på riktigt. Att jag är någon värld att se upp till.

Vill ni veta vad som krossade skalet denna gång? Vad som är min största svaghet? Kärlek. Och jag som tappat hoppet helt. Trodde jag va. Men vem försöker jag lura? Jag är en romantiker. Jag tror på kärlek så hårt att om jag slutade tro tror jag inte det skulle finnas någon Clara kvar. 

Det är för bra för att vara sant. Vad skulle kunna finnas här hos mig som inte går att finna i någon annan? En tanke som inte kan låta bli att poppa upp hela tiden. Jag får tårar i ögonen när jag känner mig så svag. Jag fylls av ilska för jag vet att det är meningslöst att tänka dessa tankar.

Jag måste bara tro. Tro på honom. Tro på mig. Och även se igenom de skal som andra byggt upp. Jag är minnst lika bra som de andra. Jag får inte låta mig luras. Sluta att bara se det bästa i alla. Låt dig inspireras av det bra hos dom, men även lära dig något av det dåliga du ser hos dom. 

För trots allt är det så att det jag beundrar näst mest hos mina förebilder deras brister. Det som gör dom mänskliga.