Tappade bort mina hörlurar för två söndagar sen på Snaps. En och en halv vecka i tystnad. Blöder igenom mina vita trosor. Fan. Det var så mycket lättre att hålla koll när jag proppade min kropp med hormoner. Efter 544 sidor i min bok hoppar det fram till sida 577, men hallå? Vad försöker universum säga mig? 

Men vet ni vad jag är glad ändå. För jag känner att mina onda cirklar håller på att rubbas. Jag gör ett ärligt försök att vara mer positiv. Jag vill vara glad och jag vill vara positiv. Jag tänker ofta på vilken ände det börjar i. Blir man glad för att man vill det eller blir man glad för att man är det? Jag tror nog faktiskt inte jag riktigt kan styra det.

Går på teater två dagar i rad. Vilken lyx. Det är något alderles speciellt med det. Att få scener uppspelade live framför sig. Bli en del av föreställningen. Se något som aldrig kommer vara detsamma som just då när man ser det. Blev tagen av pjäsen som Sabina tog med mig på. Den talade verkligen till mig. Manuset berörde. "Vilddjur" heter den och går på Dramaten, skriven av Lolo Amble.

Det finns ett enda träd i kungsträgården som har börjat blomma lite smått. En som gick förbi mig pekade uppåt och sa: "hopp" i förbifarten. Lite symboliskt ändå. Om man tror på sånt

Nu när det är "helg" igen så tänkte jag kolla tillbaka på det jag gjorde förra helgen med mamma.

Vi var på en riktigt inspirerande utställning på Artipelag. Har tidigare aldrig tyckt att någonting av det jag sett av Margiela har varit särskilt vackert men nu har jag lärt mig att se hans öga för funktion och detaljer. Exempelvis avtagbara kragar och luvor och hans sätt att använda lager på lager. Han tar dom saker som är motsatsen till vad som tilltalar ögat och får det att göra just det. 

Blev förstås lite smått kär i hans finurliga sätt att leka med lager. Favoriterna var definitivt dom dubbla kashmirkapporna och den genomskinliga slinkiga regnjackan (Har några halvbra bilder längre ner).

En sak jag alltid sett upp till med Margiela är att han jobbat mot det jag alltid hatat mest med designbranschen - kändisdesignern. Han vill hellre vara anonym. Han såg dessutom hela sitt modehus för vad det var, ett samarbete mellan flera människor som alla bidrar till dom slutliga produkterna. Det är väl mer än rimligt att alla ska få credd för det och inte bara en? Det tänker jag är en av anledningarna till att hans signum har blivit den tomma vita lappen som sys med fyra stora vita stygn rakt igenom plaggen. 

Det är första gången sen jag var ca tio år som jag kännt att jag inte behöver någon för att göra mig hel. Jag är hel. Inte en halv i konstant sökande. Sen har jag förstås sprickor, massa sprickor, men det har vi alla, mer eller mindre. 

Om jag nu någonsin träffar någon igen så ska jag se till att jag förblir hel. Jag ska inte låta någon bryta av bitar av mig längre. 

Jag tror jag har blivit som alla andra som någonsin blivit sårade. På min vakt. Jag tänker inte längre lita på dom som lovar.