blue year
födelsedagssockor till far
decemberpolaroider
Från första advent hos mormor och morfar med kusin, till häng med kompisar, till vardag, till årets glögg den tredje advent.
Jag är beroende
Stickningen kom in i mitt liv med perfekt tajming. Det är ett lagom stort, lagom litet projekt som man kan ta med sig överallt och ta fram när man vill. Det är en perfekt distraktion när jag inte vill tänka, och det gör mig smålycklig att se saker växa fram ut mina händer.
dessa två ger mig liv
Om det ändå var så att de två inte bodde så långt bort.
.
Ville gärna lägga upp något men insåg att jag inte har mycket att säga. Livet rullar på som det alltid tycks göra. Det gör det ju även de gånger när det inte känns som man kommer någon vart. Det är inte förens efteråt som man inser att det faktiskt hänt massor.
Jag kommer i alla fall inte flytta till Uppsala i vår o börja plugga. Jag kommer jobba vidare på Sundbybergs Textilcentrum då kom o hälsa på vetja.
Hej Strumpa
1 down. One to go.
Jag hoppas det
Jag går av vid min station. Jag går genom den hårda blåsten längst pendelrälsen och håller ihop min kappa med händerna så att vinden inte ska blåsa rakt igenom mig. Jag inser att det nog är första året sen jag var barn som den svenska vintern inte tar fram mina negativa sidor. Det är första året som kylan och mörkret inte stör mig så den brukar. I år fick vintern inte tag i mig. Det känns riktigt skönt och jag känner mer igen mig själv än vad jag gjort på länge. Jag tycker månen är vacker i den blekblåa morgonhimlen på väg till jobbet och den kolsvarta natten på väg hem. Den får mig att le och vilja dela med mig av synen med någon annan som jag tycker om. Det känns som det gråa filtret kanske är på väg bort.
Jag hoppas det.