Allt, allt, allt kommer till den som vågar vara rädd
Okej
Ja.
Han har gjort slut. Han tycker inte om mig på det sättet som jag tycker om honom mer..?
Och
Ja.
Det kanske han inte har gjort på jättelänge.
Visst det är säkert bättre såhär. Inte som om han har funnits där för mig på jättelänge. Har i stort sett bara varit tagen för givet.
Men. Det är så orättvist. Han är så djupt inrotad i mig och det var jag aldrig i honom. Han kan gå vidare och inte behöva påminnas av mig på samma sätt som jag gör (av alla små skitsaker). Det är svårt att ta bort någon som har funnits i baktankarna hela tiden.
De där orden man helst a allt vill höra har jag inte fått höra på hur länge som helst.
Och man ska inte behöva sakna någon när man bor i samma stad.
Men
Ja...
Den där mungipan som sticker iväg före den andra när du ler...
De där ögonen som man inte riktigt kan kolla rakt in i för då drunknar man. De där ögonbrynen som utrycker så mycket...
Och ja
Alla de där konversationerna komplimangerna
Jag vill inte fästa mig vid någon sådär någonsin igen. Jag vill inte vara svartsjuk. Jag vill inte. Jag vill inte.
Jag vill inte vara som du.
Feg.
"Du frågar mig vad kärlek är
Men jag vet inget om det där
Bara sånt man kan mäta kan jag förstå"
Jag vet att det inte hjälper eller spelar någon roll vad vi dina vänner och familj säger när allt är som jobbigast för allt känns som löngner och skit folk säger för att vara snälla men jag tänker säga det ändå. Du är värd så mycket mer, någon som aldrig tar dig förgivet, som prioriterar dig, en person som du kan vara dig själv och växa tillsammans med, som påminner dig om hur fantastisk du är, som älskar dig vilkorslöst, varje dag. han var inte den. Det kommer alltid vara jobbigt när något tar slut när någon lämnar en med hjärtat krossat i tusen bitar och världen förväntar sig att man ska må bra bara efter några dagar. Gråt, sörj, bearbeta och när DU är redo, gå vidare och kom ur det här starkare än någonsin, låt inte det här stå ivägen för din lycka. Puss
