13 dagar
Jag avföljer hans kortidorskamrat på Instagram. Jag orkar inte se hans ansikte när jag inte är förberedd.
Jag funderar på att träffa någon ny. En distraktion i mänsklig form. Dom är ju så lätta att hitta. Behöver fylla upp alla mina timmar med något.
Jag glömmer nästan bort, skrattar till och med lite för mig själv under det blå mobilskärmsljuset, när jag skriver med någon slumpmässig snäll. Det är väl ändå okey? Eller är det destruktivt? Jag kan inte se skillnad mera.
Det är ironiskt
att du hittade mig i spillror och lämnar mig i samma skick
kvällsdestruktiv
Nu snackar han skit om mig med sina kompisar
Nu är han ute och dansar och ler mot andra
Nu kysser han någon annan
Nu har han nästan glömt bort mig helt
Känner mig så ensam, men det finns ju ingen annan jag vill spendera mina kvällar med.
Jag var nog aldrig tillräckligt tydlig med det.
självisk
Det är konstigt hur jag kan gå från att älska så mycket till att på något skevt vis vilja såra dig.
För jag vill,
att du också verkligen ska känna att du har förlorat någonting.
Kan inte hjälpa det.
Jag kan inte gå med på att du får ha mig bara på det viset som passar bäst för dig, bara på dina villkor, du har ändå valt bort mig. Jag måste sätta upp tydliga gränser. Hela min kropp skriker av förvirring annars.
För jag trodde, och jag hoppades ju ändå att det skulle vara vi. För alltid. Vilken jävla idiot jag var.
Rupi kaur - the sun and her flowers
Ainsi résonne l'écho infini des montagnes
6.30
The worst part is how it fuckes up my sleep. I fear the waking up because I know I will have to start over when I do. I wake up with this ache in the pit of my belly. It's strange how psychological pain can be so physical. It feels like all my energy goes to keeping my hands away from writing to him. I want to ask how he feels. If he is sure that he made the right decision... But somewhere I know that off course he is sure. And that's why I desperately try not to write.
Sorry to make you wake up to that terrible message. I really don't want to bother you but I feel like writing to you when it is at its worst maybe will make it better. (So selfish of me, I'm sorry) I feel so lonely waking up this early when I'm still so tired. I hate not being able to fall asleep again because of this stupid pain that I really just want to go away.
Rupi kaur - milk and honey
-
Femtio procent av mig visste att det inte gick mera. Att vi drog åt för olika håll. Att de där sakerna som jag låtsats inte var så viktiga för mig egentligen var det. Att du aldrig skulle kunna älska mig på det sättet som jag behövde för att det skulle gå. Att jag kanske till och med blivit en sämre version av mig själv efter vår tid tillsammans.
Men femtio procent av mig ville så gärna att vi skulle kunna lösa det. Få det att funka och börja älska varandra så där som vi gjorde där i början. Att dina ögon skulle börja glittra sådär som det gjorde varje gång när du kollade på mig.
Men det var mer än femtio procent i dig som inte ville mer.
Så det tog slut. Jag hade inget val mera. Inget att göra. Helvete. Det var för utslitet och utnött. Vi var ett gammalt favoritplagg som blivit så trasigt att det bara inte gick att ha mera.
Och hur mycket jag än låtsas att allt var ditt fel på grund av att det inte känndes som om du såg en framtid tillsammans så hade jag också gett upp. För länge sedan. Min vilja att försöka lappa och laga det där favoritplagget tog slut där någon gång sakta men säkert.
Jag hoppas att jag någon dag kommer kunna älska någon sådär som jag gjort med dig. Att jag den gången kan hitta någon som vågar satsa på riktigt på mig.
