En dramatisk julafton som skulle börjat med ett avsked av Lucas på centralen på morgonen, började istället med att jag ramlade ner för stentrappan utanför villan i Nacka, tog emot mig med knäna, och svimmade så att Lucas missade sin flygbuss. Hade fått ta en svindyr taxi, men fina pappa som blev vår räddare i nöden tog sig upp från sin varma säng och körde hela vägen till Skavsta. Det var mina finaste julklapp i år. Det är inte en vanlighet att pappa ställer upp på det viset, så jag blev väldigt rörd. Jag fick en fin stund tillsammans med honom genom ett dimmigt Kolmården och nyvaket Stockholm. 

Sedan blev det grötlunch hos pappa med Emanuel och mamma.

Den riktiga familjemiddagen blev den 25:e hemma hos mamma där vi proppade god mat och myste. Det börjar bli en fin tradition. En avspänd och mysig en utan massa julklappar. Julie var förstås i centrum och var helt i extas över att få krypjaga katten. Så får gärna dom framtida jularna se ut för mig. Helst utan fall och skador då förstås, men det kan det vara värt om det får alla att umgås och vara snälla mot varandra.

En fin tradition som fortsätter för 6:e året i rad! Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, att blanda människor man känner hejvilt är bland det finaste jag vet. Klart alla alltid ska vara välkomna. Lillebror, storebror, vänners vänner, exet och alla andra. I år blev det tema ’utländska jul’ och jag är så glad för dom som ansträngde sig. Själv sydde jag en skjorta av ett viskostyg från jobbet, med små rosa blomknappar, och av någon väldigt konstig anledning hade Lucas med sig en Hawaiisjorta till Sverige som han äntligen fick användning för. 

Massa kärlek!