Hakade på Joels familjeresa till Frankrike nu i början av juli och firade att hans farfar fyllt 80 i en liten stuga en halvtimme utanför staden Le Mans. Gjorde mest det man brukar göra i Frankrike, som att äta sena middagar med massa rätter samt den obligatoriska osten och brödet och vinet som även funkade bra att dricka till lunch tydligen. Staden Le Mans var mycket fin att promenera runt i med romerska murar annan sjuk vacker gammal arkitektur och det var typ det. Somnade varje natt med franska ord snurrandes i mitt huvud och rullade hem därifrån med magen full av pain au chocolat, crepes och annat franskt smörigt, mjöligt och ostigt.

 

 

 

 

 

 

Det är en sjukt fin grej, men också en så himla konstig känsla, att ha skilda föräldrar som har bråkat från och till i flera år, men som ändå kan anstränga sig för att fira födelsedagar och liknande tillsammans. Att till och med skratta och ha trevligt tillsammans. Det tar mig tillbaka flera år i tiden. Det suddar ut alla år av skrik, bråk, krossade glas och smällar i dörrar och lurar. Det får mig att känna mig liten och oskuldsfull igen.