Det blev en glögg i år igen! 5:e året i rad. Tänk att man pallar. Det blev en lyckad en också (Vill jag tro). Det märks att vi är äldre nu. Folk kan det där med att mingla och träffa nya männskor (folk - mig). Detta är första året jag kännde mig avslappnad på riktigt och inte flängde runt som en stressad skollad råtta. Hade inte gjort en spellista och hade inte planerat någon aktivitet, men det kanske är så det ska vara för att det ska bli lyckat? 

 

Hann förstås inte prata med alla så som jag skulle velat men så är det ju alltid.

 

Det jag är gladast över är att mina kompisar gillar varandra. Det är fint att många avslutar kvällen med kramar och ett "Ses på nästa års glögg då!". Att det blivit en grej. 

 

Att jag har så mycket kärlek och en del hat till traditioner. Det är ett komplicerat men fint förhållande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hade värdens syflow nu innan jul. Fick gjort allt jag hade på min att göra lista, och nu såhär efteråt känns det helt tomt. Vet inte alls vad jag ska göra av min fritid mera. Känner mig så som man gör när man läst ut en jättebra bok. Helt omtumlad. Antar att det är så det känns att avsluta stora projekt. Gäller nog att man kommer igång med något nytt direkt så att man inte bara deppar ihop i en stor hög. Alternativt att man lär sig att gilla att inte ha något att göra/ bara vila.

 

 Har inga riktigt bra bilder på något av det jag sytt eller stickat, men här har vi lite glimtar av det.

 

 

 

En miniminipjamas till Julie som är för stor för alla sina minsta kläder. Fick utgå ifrån det minsta mönster jag hade och minska massor både på bredden och längden, men jag fick ihop det tillslut!

 

 

 

 

 

Sytt en raglantjocktröja med broderat norrsken och berg på rygggen till Joel i julklapp

 

 

 

Den 7:e december klockan 21.14 2018 föddes Julie Norborg som är Marcus och Idas bedårande dotter.

 

Hon är ett litet mirakel och jag kommer föralltid att älska henne och skämma bort henne med nysydda kläder. Tänk bara vad hon är omringad av lugna, kreativa harmoniska människor. Pappa musik, mamma dans, farmor konstnär och faster sy. Det kan ju inte bli annat än bra. Jag ska lära henne allt jag kan, så länge hon vill. Jag ser fram emot att måla och rita med henne och hennes farmor och att sy en liten kappa till henne. 

 

Igår fick jag alltså träffa henne och hela familjen i deras lilla lägenhet på Telefonplan i hemskickade knallrosa strumpor som de har fått av moi. Alltså, man smälter för dom där pyttiga små händerna och fingrarna som man tror ska gå av bara man petar på dom. Riktiga pianofingrar har hon. Det finaste under hela den dagen var att få se Marcus titta på lilla Julie med sån kärlek i blicken. Har aldrig sett någon kolla på någon på det viset. Och även att få se min pappa, numera farfar hålla i henne med sån stolthet. Han blir mer och mer som sin pappa, min farfar för varje dag. Han är säkert nöjd med att någon äntligen delar födelsedagsmånad med honom.

 

Imorgon blir hon en hel vecka gammal.