Det var på tiden att jag gick igenom mina alldeles för många bilder från mars och satte ihop ett blogginlägg kanske?

Åt massa korv och annat rätt så nyttigt, vilket matflyt jag hade då. Fyllde på mitt reglerad som sinat med te från kränku 
 

Ett huvud

farlig maskin 2

Var och tryckte en hel dag med några fran klassen! Kul att få maxa mitt textiltryck!

Klämde på fina linnetyger

Nya fräscha vita skor som jag skitat ner snabbt

Tyget!

Fotade are ten new lina

Planterade on mammas sticklingar I handgjord kruka 

Mera arbetsprover 

Tack! Trots att du var så trött så hjälpte du mig massor<3

Varför tror jag alltid att jag blir snyggare med en hand i fejset?

Nyklippt fönat ovant fluff 

Fick denna gratis när jag köpte en fikus till min fin-kruka. Blev typ gladare för den

Camoflerade en ful flaska som ofta står framme i köket i skolan

Så mycket kärlek denna månad

Sydde och gjorde gnocchi med en fin skara från skolan

Sista semlan med the gang

     

På plats

Hennes är röd o blå min är grön o blå

Nytt underbart grönt plyschsett sponsrat av mamma

Började sista måleri/teckningskursen med kroki med Savannah kul att se lite mera framsteg ändå!

Fräscha blad! Stoltheten är stor

Sist men inte minst har jag fått upp något stort på väggen! Så nu behöver mamma inte komma och klaga på att det ser ut som ett kontor hos mig.

I december var det dags för målderikurs igen, denna gång med akvarell och gouache. Och efter vad som kändes som en vecka övergick vi till att jobba på distans på heltid. 

För att komma igång med målandet hemma varje dag fick vi som förslag att göra snabba självporträtt innan man gjorde något annat. Detta funkade ganska bra då jag är väldigt bekväm med det. Det har blivit ett återkommande motiv i mitt liv då jag gillar ansikten, men här inte behöver ta hänsyn till någons känslor eller åsikter alls. Plus det är alltid nära till hands.

Har börjat få upp ögonen mera för komposition också. Att planera upplägget i bilden innan kan ju vara en himla bra grej. Verkar mest bara haft tur innan och sen också eventuellt varit bra på att beskära.

Det roligaste denna månad var nog ändå att jobba på flera uppdrag jag fått från kompisar. Två som ville ha hjälp att göra julklappar till deras pappor! Fick jobba både digitalt och med penna och tusch på papper. Insåg än en gång hur mycket jag älskar att jobba med promarkers. Dessa jobb fick mig att inse att det verkligen är något sånt här jag vill jobba med. Jag gillar att få en någorlunda tydlig uppgift och sen bara köra på känsla medans man bollar med "beställaren". Mera sånt!

 

Annars har jag egentligen haft det kämpigt med inspirationen. Efter jag gjorde min lilla akvarellserie med bilder från marknaden i Chile är det som om det ekar tomt i huvudet vilket har byggt upp en del stress. Jag vet att många har det extra kämpigt med inspiration under vinterhalvåret och jag tror jag kan räkna in mig bland dom.  Stressen inför vad händer sen har börjat komma tillbaka. Även om jag känner mig som om jag har numera har en rimlig plan är det ändå jobbigt att tänka att jag kanske inte kommer in på nästa steg diket och då blir tvungen att ta ett års paus där jag jobbar vidare på egen hand.

Hursomhelst har jag lite bilder från två inspirerande moment jag tar med mig från den gångna månaden. Ett en jättefin utställning på ett galleri på en gallerirunda med klassen. Allt gick i gråskala och var så fint placerat på dom olika ytorna i lokalen. Allt kändes så genomtänkt. Blev extra kär i den jättestora målningen i vad jag tror är akvarell med motivet hav och himmel i grått.

 Två var en föreläsning vi hade med Pompe Hedengren, utbildad till grafisk designer men som jobbat med lite alla möjliga projekt som bland annat fotografierna till Operans katalog och reklamplancher. Jättekul att få se så mycket bilder från hans process. Han jobbar mycket med tummnagelskisser där han snabbt ritar upp sina idéer som sedan ofta blir till verklighet. 

Något annat jag är glad över är att mina visioner för hemmet börjar ta form mer och mer! En helg kom fixarpappan och satt upp min fantastiska spegel (en tidig julklapp av mamma) i hallen, bytte vår skruttiga belysning i köket, hängde om kylskåpsdörren rätt och satte en krok i taket i badrummet så att det där ska kunna hänga en liten grön grej i kruka.

Annars har jag varit tacksam för (i slumpmässig ordning) min sambos sällskap, adventsfika, familj och vänner. Ta hand om er!

 

Nu i Januari blir det en första månad boendes helt själv. Inte bara själv i denna lägenhet utan  första gången i mitt liv boendes helt själv. Trist på ett sätt förstås, men också lite spännande och skönt. Ska bara se till att hålla mig sysselsatt och träffa folk i största möjliga mån ändå.

En tillbakablick till oktober och allt som gjordes då. När man fortfarande kunde gå på utställning, på bio, ta en öl med några vänner, gå ut och äta eller bara sitta ute och äta lunch och fika. Ja, men ni vet ju. Slår mig nu när jag skriver mig tillbaka hur mycket som tagits ifrån oss under en kort tid.

I början av oktober hade jag fortfarande kurs i metall. Så mycket jag hann göra och lära på dom 18dagarna. Att vi fick banka och löda, smälta och gjuta silver. Wow. Hoppas på att få tillfälle att gå tillbaka till den verkstaden snart för att smälta och gjuta lite silvergranulat. Är tydligen högt tryck då metallarna vill vara där hela tiden och vi numera är begränsade till 8pers i taget i alla verkstäder.

Sen hade jag vävning där vi fick göra små kamratporträtt i form av bildvävar med hjälp av ramar och sedan en större riktig väv i vävstol där jag valde att göra en sjal/stor halsduk i merinoull med mönstret gåsöga, med hel del lustiga vävfel (eller synfel som min lärare så finurligt kallade det).

Hade ett sista stort häng där en stor del av klassen kom och myste och snackade här hemma. Längtar efter att kunna ha sånt igen med gott samvete! 

En guldpalm har flyttat in hos oss med namnet Pavel. Hoppas vi kan lyckad hålla honom vid liv.

Har köpt en svindyr padda med tangentbord och penna för att kunna komma in mer i det grafiska och digitala skapartänket och jag är så nöjd! Är nu alltså i skuld till min mor i ett halvår(:

Annars vart det att göra sånt som känns trevligt för att förgylla coronavardagen. Äta gott, pyssla hemma, njuta av dom gula bladen på lönnen utanför fönstret in i det sista, ta promenader osv osv. Fick äntligen ge Marinas bebis sockorna jag stickade i slutet av sommaren och dom satt så fint på hans små fossingar!

     

     

     

     

     

     

    

     

     

   

Klassen<3

Det blev så trevligt att jag fick kasta ut dom tillslut pga skulle upp och jobba!

     

     

     

     

     

Den 26:e september hjälpte vännerna oss att inviga hemmet. Det känns fortfarande som om det bara är tillfälligt och att jag sen ska "flytta hem" . Men dagen efter, när jag vaknade omringad av flaskor och glas, när jag stod där med skurhink, dammsugare och trasor för att radera spåren från kvällen innan, då kändes det ändå lite mer som hemma.

Det är sjukt. Jag ska åka till Chile nu i slutet av januari och vandra i Patagonien med Lucas för att sedan plugga spanska i Santiago i tre månader medan han har en utbytestermin.

 

Men i december, vad hände?  Det mesta kretsade kring jobb, glöggen och Lucas. Han åkte hem till Italien den 24 och nästa gång vi ses blir i Barcelona där vi spenderar en natt för att sen ta flyget tillsammans till Santiago.

 

Idag är det prick två veckor tills jag åker från Stockholm. Från Svenska vintern mot sommaren i Chile. Jag är jättestressad. Sover dåligt, har ont i magen och får inte gjort det jag vill få gjort. Men det viktigaste är att jag iaf hela tiden går frammåt med ansökan till skolan, csn, visum, försäkring och annat viktigt. Tror jag börjar kunna slappna av med det nu. Allt bestämdes så snabbt och plötsligt och tiden bara springer. Sen är prio två spanska, försöker sitta minst en halvtimme varje dag, även om det borde vara mer, men mitt fokus flyter hela tiden iväg. Inser att jag är så bortskämd med min tid. Är så van vid att kunna göra det jag vill typ hela tiden. Det gör mig irreterad. Måste få bukt på det. Hitta min diciplin och göra mina plikter, men konsten då? Nu får jag i alla fall snart chansen att skapa mig en ny vardag för några månader i en ny stad på andra sidan jorden. Vilken prövning.

 

Jag har nästan redan svårt att minnas december, men som tur är finns det lite bildbevis på att jag levde även då, till och med skapade lite!

 

 Sy knappar i sängen. 

 

Så bra. Vart helt tagen av dom första dvå delarna av Neapelkvartetten. Så välformulerade tankar om livet. Älskar att lyssna på andras tankar om livet påhittade och riktiga.

 

 

<3

 

 

 

fina vänner!<3  

 

 

kolla min brorsdotter och hennes farfar på juldagen! Alltså!      

ja, jag vet det är inte likt (än) men det är på gång i alla fall!

 

Stöd

 

Detta var ju så dumt. råkade på något vis hoppa över den trejde delen och fattade inget förens jag lyssnat klart på hela den sista boken! Åh vad frustrerad jag blev... Det förstörde ju hela min upplevelse. Tänkte flera gånger att det var konstigt att dom hoppade så långt fram i tiden plötsligt...

 

Nyår på Gotland!    

Bergmaniaskt på något vis

 

Alltså älskade Visby. en av mina mest inspirerande platser. Nostalgi och glädjeladdad stad.

Aldrig för stor för tomtebloss

 

 

 

Det var det! Vi hörs någon gång i den spännande framtiden

En dramatisk julafton som skulle börjat med ett avsked av Lucas på centralen på morgonen, började istället med att jag ramlade ner för stentrappan utanför villan i Nacka, tog emot mig med knäna, och svimmade så att Lucas missade sin flygbuss. Hade fått ta en svindyr taxi, men fina pappa som blev vår räddare i nöden tog sig upp från sin varma säng och körde hela vägen till Skavsta. Det var mina finaste julklapp i år. Det är inte en vanlighet att pappa ställer upp på det viset, så jag blev väldigt rörd. Jag fick en fin stund tillsammans med honom genom ett dimmigt Kolmården och nyvaket Stockholm. 

Sedan blev det grötlunch hos pappa med Emanuel och mamma.

Den riktiga familjemiddagen blev den 25:e hemma hos mamma där vi proppade god mat och myste. Det börjar bli en fin tradition. En avspänd och mysig en utan massa julklappar. Julie var förstås i centrum och var helt i extas över att få krypjaga katten. Så får gärna dom framtida jularna se ut för mig. Helst utan fall och skador då förstås, men det kan det vara värt om det får alla att umgås och vara snälla mot varandra.

En fin tradition som fortsätter för 6:e året i rad! Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, att blanda människor man känner hejvilt är bland det finaste jag vet. Klart alla alltid ska vara välkomna. Lillebror, storebror, vänners vänner, exet och alla andra. I år blev det tema ’utländska jul’ och jag är så glad för dom som ansträngde sig. Själv sydde jag en skjorta av ett viskostyg från jobbet, med små rosa blomknappar, och av någon väldigt konstig anledning hade Lucas med sig en Hawaiisjorta till Sverige som han äntligen fick användning för. 

Massa kärlek!

  

Swoosh sa november och nu är vintern här. Snön kom igår med kylan från ingenstans perfekt till första advent och december nu i helgen. 

Lite höst o vintersliten är man väl, men vem är inte mer eller mindre. Saker har hunnits med ändå. Månaden började med halloweenfest hos Daniel och Märta med Sabina. Återvann min utklädnad med spindeltema från några år sen men uppgraderade den något. Min tunnelbanegranne på vägen hem till Lucas sa att min sminkning var cool, så det är ju ändå ett bra betyg!

Denna höst har jag insett hur fint knalloranget är. Fint i kombination till alla mina favoritfärger: rosa, turkost och marinblått. Sålde tyg till det faktiskt fina blomsterarangemanget till Sara Danius begravning. Blev påmind igen hur fint det är när kläder och färger får en stark ikonisk koppling till människor. Hjälper oss att minnas dom. Det är ju just därför jag älskar färg och form.

Fick träffa alla mina fina vänner från gymnasiet samtidigt i en och samma lägenhet! Med charader och bubbel mindes vi gymnasietiden.

På besök hos Marilyn fick jag se in i mina ögon i hennes senaste alster. Konstig känsla, men hon har verkligen fångat min blick. Mitt hår är också på pricken jag. Häftigt att själv få uppleva hur det känns att bli porträtterad. Nu vet jag själv vad jag utsätter folk för.

Äntligen fick jag också se Göteborg! Tillskarsrakademin i dom fina gamla tegelbyggnaderna och en guidad tur till dom bästa butikerna för att hitta knappar, band och tyg. Hittade också hem i min relation med Linnea. Det var mycket fint att åka därifrån och vara på samma sida. Tycker så mycket om den människan. 

Jag och Matteo har länge pratat om att rota fram mina föräldrars pastamaskin och detta blev av nu bara veckor innan Matteo lämnar mig här på ön. Sorgligt! Lyckades inte känna någon skillnad på smaken på våran tagliatelle och den köpta, men det är väl ett bra betyg,eller...? En trevlig kväll där det växlades mellan italienska svenska och engelska. 

Vattenpipan är nu invigd. På tiden! Med Lucas och Emanuel hade jag en riktig kulturkväll med arabisk musik, te och tre olika sorters bullar från fabrique som jag inte kunde låta Lucas missa. Känner ett ansvar för att han ska få ett riktigt smakprov av Sverige.

Så vem är alltså denna Lucas? Det är han som snor åt sig det mesta av min fritid numera. Det är hans fel att jag inte hinner sy och teckna, det är han jag saknar att somna bredvid när jag är själv... hursom. Har ändå hunnit sticka små vinterbrallor till Julie och påbörjat ännu en stickad tröja! Annars blir det mest ljudböcker och duolingo. Har bestämt mig för att lära mig spanska på riktigt men mer om det nästa gång!

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

Tillbaks i Stockholm för dom sista sommardagarna. Drog ut på dom ordentligt. Låtsas kanske lite för länge, men vadå, man skapar sin egen verklighet. TRÄFFAR MÄNNISKOR. Några av dom bästa. Dricker för mycket. Springer lopp dagen därpå trots att allt jobbar mot det, men är så sjukt stolt efteråt. Går på sturebadet med Daniel några dagar efter, aldrig har jag njutit så mycket av att ta hand om mig själv. Sedan donken, storstadskontraster. Åker till Småland och målar. Badar både i sjö och hav. Blir avmålad. Har aldrig varit så smickrad. Syr. Går på livemusik. Gud vad jag älskar det. All sorts livemusik. Njuter. Matchar kollegan och butiken som är som en regnskog en dag. Det har regnat in i butiken och på lagret och personalrummet (pga bygget) på natten och det luktar fukt överallt. TRÄFFAR kusin och dricker kanske för mkt igen, men jag känner mig så levande. Inbillar mig att jag hör hur blodet forsar. Träffar den lilla familjen för att skämma bort min brorsdotter med nya byxor och så lite Burleskklubb på det.

Höst. 

Dramatiska färgsprakande himlar på väg hem från jobbet genom bussrutan. Har svårt att ta bort blicken och kroppen blir varm av glädje. Ser penseldragen. Blir aldrig mätt på himlens färger. Det perfekta avslutet på en dag. Bra som dålig.

Lager på lager. Fram med mössa och halsdukar. Det är sånna kläder jag trivs bäst i.

Det yttre och sömnen har fått prioriteras bort de senaste veckorna, framför människoträffar, nya och gamla, samt jobb. Mår bra i psyket men utsidan säger annat. Är än en gång rädd för att få kroniska påsar under ögonen. Jobbet tär ändå mer än vanligt nu när de bygger ett nytt hus på innergården och byter balkonger och renoverar fasaden på framidan. Hela butiken vibrerar och det dånar av borrar dagarna i ända. Men jag tar hand om mig. Jag tränar regelbundet. Det är ett gott tecken.

Och ändå, trots att tiden går, så är din nyhet som en kniv i bröstet. Inte förens då inser jag att det levde lite hopp kvar inom mig, men nu är det bortryckt.

Får jobba i två dagar med att sudda ut. Orden 'han finns inte' får snurrar runt i mitt huvud om och om igen för att ta bort. Iaf för ett tag. För än en gång gör alla minnen så ont.

Men jag vet ju att det går över tillslut. Allt går över till slut. Tack gode gud (som för övrigt inte finns) för det.

Vad gjorde jag av andra halvan av semestern? Jo. 

Efter Jordanien blev jag upplockad i Bryssel av mamma och ena brodern i ny-gammal fin silvrig volvo som mamma stolt investerat i. Dom hade släppt av minsta lillebror hos flickvän i Nederländerna och skulle ta med mig vidare längst Europas västkust där målet var Porto i Portugal. Där skulle vi sedan åter samlas med Sanders familj och Gaia och hennes mamma. På vägen ner blev det stopp i Bordeaux och Europas storsta sanddyna. 100m hög och 2.7km lång. Dom andra stoppen vart San Sebastian och Foz.

I Porto blev vi en enda stor familj av kompisar. Så fint att kunna umgås så alltihopa. Gjorde allt trevligt som vi hade lust med. Vara på stranden, läsa och filosofera, bada i det iskalla vattnet, traska på stan, hyra cycklar och spana, hänga i parken utanför vårat airbnb, gå på bar, open air, vandra i naturreservat till vattenfall att bada i, göra personlighetstest och diskuteta livet och diskutera allt annat.

På vägen hem var höjdpunkterna Guggenheim museet i Bibao och Balenciaga museet i Getaria. En riktig kulturdag med bad i havet som avslut. 

Bildbomb.

Firade lillebror och sommaren med att gå till Lollapalooza på Gärdet och se en massa artister spela live. En härlig blandning av Brockhampton, Billie Eilish, Lana del Rey och Travis Scott. Fick även se en skymt av fina Ida.

Idag har jag gett blod för första gången och nu sitter jag på tåget på väg till Skåne för att få en till minisemester med pappa, storebror, hans Ida och deras Julie innan jag tar riktig semester och åker iväg till Jordanien nästa fredag. Galet. 

Jag mår bra. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, men hur många gör det? (Ska försöka sluta få den insiketen om och om och om...) Jag tror ändå det funkar bäst för mig att bara köra på och ta allt som det kommer när det kommer. Det är då det händer saker. Jag mår nog ändå som bäst då. Det har jag ju alltid sagt. När jag inte tänker och reflekterar för mycket. Får väl öva på att stanna upp och ta det lungt utan att fastna i grubblerier, men har ändå varit så glad med att sitta och sy halva natten efter jobbet denna vecka. Bara glömma allt omkring mig och fokusera till hundra med något pilligt. Det kommer jag alltid tillbaka till på något vis.

Mer än 130km gick vi. På fyra dagar. 43 km den sista dagen. Jag kommer nog förmodligen aldrig gå en så lång sträcka på en dag i mitt liv igen, men om jag blir tvungen, så känns skönt att veta att jag kan bara jag vill. Allt handlar om ens mind-set.  

Vi åt pasta med tonfisk och oliver till middag, levde på nötter och bars under dagen. Satte upp tältet när vi kände oss redo för sovsäcken. Precis där vi ville fick vi bo. Solen gick aldrig ner, så vi behövde inte vara rädda för mörkret.

Jag tänkte så mycket att jag slutade tänka. Om solen sken log jag och om det regnade märkte jag det knappt. På med regnjackan bara. Inget kunde riktigt komma åt mig.

Mina hälsenor är lite trasiga och ledsna på mig nu, men det gör inget, för nu ska jag ta hand om mig. Måla tånaglarna ljusblå och vara stadstjej. Gå till jobbet och känna som om allt vara var en dröm.

Insåg precis att det ganska exakt är prick en månad sedan jag fick en helg i London men dessa knoddar. En helg av att bara få göra precis allt en vill. Tyger i mängder, kvalitetstid i världens äldsta (och kvavaste?) tunnelbana kors och tvärs över hela staden. Få träffa vår fina Ellen, gå på Victora & Albert museum, på ännu en fantastisk mode utställning, och äta god mat. Kort sagt en av dom mest inspirerade helgen på år och dagar. 

Kan vi låtsats att ni aldrig sett blommor förut?

För det är så det känns för mig. 

Andas in Magnolia, det är detta som är lycka. Radioaktivt självlysande gröna blad som spänger fram ur stammarna. Blommor som tränger sig fram genom jord och asfalt. Dagar av sol, vindstilla dagar av sol, och idag mysigt och friskt regn. Varför kan jag inte känna mig hundra procent mottaglig till detta? Det är det enda jag vill.

Hur beskriver man simpel glädje utan att det blir klyschigt? 

Är så sjukt tacksam just nu. För Stockholm, för tiden jag fick på Gotland i påsk och dom som befinner sig här i den närmsta kretsen omkring mig. Så tack för det, för er.

Har traskar runt i någon slags vårsol men min konstvetar-kusin på Djurgården och Skeppsholmen för att besöka Liljevalchs och Östasiatiska. Hon som inte kan gå på museum själv mera för att det varje gång är någon som frågar om hon jobbar där. Gick en bit ifrån henne i 1 min och då gick förstås någon fram och frågade. Snacka om att ha valt rätt utbildning.

Här är några samlade vackra saker från årets vårsalong och prykar från Östasiatiska som fångade mitt öga, imponerade mig och eller inspirerade mig.

Lillebror. Jag är så glad för att du finns. Tänk vad klok du är och vad fint att vi äntligen slutat gå om varandra. Att vi fick en ganska fin relation till slut.

Det är såhär jag alltid vill minnas dig. Med en semla i handen, i en t-shirt jag sytt, och med ett pilimariskt men snällt leende.

Vi ska sova i beduintält under tusen stjärnfall i Wadi Rum och vandra upp för sandfärgade klippor i Wadi Dana. Bada i döda havet och se på när de tänder hundratals ljus över Petra i skymningen.

Vi ska åka tillbaka till ett hem från ett tidigare liv.

Första gången jag målar stående vid staffli, första gången jag målar med kniv, första gången jag börjar en målning med de tre färgerna jag tycker allra minst om, men störst av allt: första gången på mer än 10 år som jag målar bara med känsla, helt och hållet från huvudet utan referensbild.

När tavlan var klar var det första Marilyn sa: men är det inte Joel? 

Jo. Visst var det han. Helt omedveten om det, fram tills att hon sa det, hade jag målat honom. Obehagligt.