Alltså deadlines på skrivande.

Det händer inte att jag inte blir stressad och får panik, hur lång tid det än är jag har på mig. Jag kan inte prestera som jag vill. Det blir verkligen som något jag måste pressa ur mig, och det bara blir inte bra. Helt enkelt som en bajskorv. Ville bara dela med mig av den tanken, eller i alla fall få den ur mig eftersom jag har så svårt att fokusera och har hamnat i ett negativt tankemönster.

 

Jag njuter av det sista av den färgglada hösten, kontrasterna av de svarta trädstammarna och bladen både på marken och i trädkronorna som blir radioaktivt röda gula och rosa när solen lyser på dom. Det är den tiden på året då man kan köpa granatäpplen på ica rudboda för 10kr st. Jag känner mig nykär fastän du inte är här, för alla de här sakerna tar mig tillbaka till den här tiden förra året.

Det har alltså gått ett år sen han stod där utanför mitt jobb kl 15.00 på Mäster Samuelsgatan och jag kände, nästan redan från början att det här kunde bli bra, att det här var något helt annorlunda. Någon som var så blyg för att träffa mig och så nervös för att sabba det att de inte kunde sluta trumma med fingrarna på bordet. Någon som lyssnade på mig, uppmuntrade mig och sa att jag kunde bli vad jag ville.

Det blev inte annat än bra. Sen dess har du lärt dig tyda alla små skillnader på mina röstlägen och vad de betyder, lärt mig om världen från ditt perspektiv och aldrig slutat peppa och uppmuntra och hjälpa mig hitta vad jag vill göra. Tack för att du finns Joel.

"Tre plagg du måste äga"

Nej. Låt mig bestämma själv.

Kan inte låta bli att tänka så när jag ser sådana inlägg. Är jag den enda som blir barnsligt provocerad? Blir i motsats sjukt osugen på att köpa dessa plagg bara för att någon annan tycker att det är ett måste på grund av att det är trendigt eller för att alla andra har det. Köp istället kläder som du känner dig bekväm i, tycker är snygga, gör dig glad, eller har en riktigt funktion. Det är i alla fall vad jag utgår ifrån när jag köper kläder trend eller inte trend. Utgå istället från vad du gillar (och förhoppningsvis kommer gilla en långt tid) och kan göra något kul med i kombination till annat. Våga vara unik. Våga vara dig själv.

Detta är vad jag kallar stylish

Förut var du min stora mening
Du gjorde alla mina dagar

Men nu finns du inte här i ditt fysiska jag,
och du kan inte göra mina dagar genom telefonensamtal

Så nu måste jag hitta min mening i annat

Och det känns tungt,
Men allt blir väl bra tillslut
På ett eller annat sätt

 

 Uppdate: Varför hittar jag alltid min mening i andra människor?

Jag gör: typ mitt bästa

Jag kan: sy en skjorta

Jag köper: nästan allt jag tror jag behöver

Jag borde: vara nöjd med det jag har

Jag måste: sluta gämföra mig med allt och alla

Jag vet: nästan aldrig riktigt varför jag blir ledsen. Det bara är en känsla som bubblar upp och tar över

Jag tycker: om att göra färdigt saker. Speciellt sån som legat och väntat länge

Jag tänker: ibland på vad andra hör, känner och tänker när de lyssnar på vissa låtar

Jag förbrukar: skavsårsplåser

Jag lyssnar: på alderles för mycket deppig djup musik

Jag drömmer: om att hitta männskor som förtår vad jag menar

Jag längtar: efter kramar och pussar och närhet av någon jag älskar

Jag fasar: över att vara ensam, att ha ont och inte kunna göra något åt det och att inte kunna se eller höra

Jag använder: ibland smink för att förstärka självförtroendet

Jag njuter: av att umgås med folk som får mig att bara vara och inte tänka så mycket

Jag blir: smartare och äldre för var år som går

Jag äter: saker som jag hoppas inte är besprutade, genmanipulerade eller har injicerade med hormoner och antibiotika

Jag dricker: mest té och iskallt vatten

Jag struntar: i vad jag får för betyg. Det viktigaste är väl ändå att jag lär mig något?

Jag ska: försöka ta mig egenom kompendierna jag ska  ha läst till morgondagens föreläsning utan mina försvunna glasögon

Jag sparar: till att kunna flytta hemmifrån och/eller dra iväg på en stor resa

Jag brukar: ha svårt med att komma igång med saker

Jag tittar: på det jag tycker är vackert i färg och form

Jag läser: väldigt långsamt eftersom jag verkligen vill förstå vad det är jag läser

Jag vill: gärna veta vad som ligger bakom till hur folk blev som dom blev

(lista snodd från wilderness som snott den från någon annan, som säkert snodde den från någon annan...)

Social medier kan verkligen få mig att må illa ibland. Det ständiga bekräftelsebehovet och skapandet av en image om att allt är perfekt och underbart, och att man alltid har kul. Varför håller man på så och ljuger för sig själv och andra? Förskönar allt och döljer det som känns jobbigt och orätt. Varför kan man inte ta och vara lite ärlig mot sig själv och andra istället? Något alla skulle må bättre av. Dessutom hatar jag att det är så lätt att ta reda på saker om andra som man egentligen inte riktigt vill veta saker om. Varför bryr man sig överhuvudtaget så mycket om vad andra omkring en känner, tänker och tycker om allt man gör? 1000 vänner på fb 100 likes på din pp... Vad säger det egentligen om dig? Ingenting. Allt är bättre i vetkligheten. Lovar. Vill inte leva i något så konstruerat.

Ska nog ta och bli punkare igen.

Från en av mina handgjorda pysselböcker som liten. Alltså jag kvävs av min skrattatack. Hur jag än vrider och väder på det går det inte ihop. Älskar att någon har sparat detta.

Målning av Paul Klee

Var hos mormor och morfar i helgen och insåg en sak: Har nog aldrig hört min morfar säga något positivt om min mormor någonsin. Jag älskar dom väldigt mycket och beundrar dom för mycket, men fy vad deppigt det är att vara med dom en längre tid. Morfar borde nog fått en diagnos för lätt autism och mormor har inte fått höra tillräckligt om hur bra hon faktiskt är. Hon bara går runt i cirklar där hemma och upprepar samma saker om och om igen. Hon pratar om att hon tycker det är obehagligt med alzheimers och att hon inte vill få det, men hon minns inte ens att hon har träffat Joel, vad vi sa att vi skulle äta till middag, eller vad jag pluggar. Hon smygdricker och tröstäter och jag får en känsla av att hon förtränger saker för att hon är olycklig.

Snälla, lova att min framtid inte är i närheten av det här.

En gamal profilbild och nässelsoppa.

- The-thermosar
- Soppor
- Fina färger i naturen
- Levande ljus
- Tjocka täcken och filtar
- Stickat
- En extra anledning till att kramas

Försök till att vara posetiv och göra det bästa av kylan och mörkret. Känner mig dock så sjukt tom på något sätt, ytlig och utan innehåll, men kämpar vidare. Känns som det märks i mitt värdelösa skrivande — som verkligen kan spegla hur jag känner och mår. Men är glad av andras glädje. 

Såg en bra film häromdan med familjen som jag lätt tipsar om "Captain fantastic" (den var motsatsen till ytlig) och tipsar även om Elliot Smith och hans låtar som "Between the Bars", "Angeles", "Say Yes" och "Needle In The Hay" och typ bra musik överhuvud taget.

En fin bild av Egon Schiele apropå ingenting

 

Och en bild på min anmoder Katarina Sjöberg från Gotland apropå att jag är hos mormor och morfar i Eskilstuna just nu

Jobbar, pluggar, går på föreläsning, pratar med honom, äter en portabelloburgare med Sandrah och Ellinor, pluggar... Typ så har mina senaste dagar sett ut.

I helgen var Joel här och hängde med mig. Vi såg på Saving Private Ryan med hans ena syrra i soffan, och hjälpte till på hans pappas loppis dagen efter. Där, på loppisen hittade jag en snygg pashmina sjal från Indien innan jag var tvungen att dra vidare iväg till ett gig i Gamla Stan med Carlos. Det blev så himla sent så jag var låg hemma i min säng kl 5. Fatta om jag fuckade upp mitt dygn efter det och därefter blev det sjukt deppigt. Men nu är jag väll typ tillbaka på banan igen. Ska bara leta upp mitt pluggpep som jag tappade på vägen.

Har också haft min första tenta! Tungt var det. Det gick ut på att trycka in den hela västerländska modehistorian i huvudet på en vecka och sen tomma ut allt jag kunde på ett papper på tre timmar. Men det gick nog bra ska vi se.

Blir iaf väldigt glad av att få se ditt fina skypeansikte. Gör min dag.

Lever på min nostalgi och små saker jag ser som kan lätta upp mitt sinne lite.

Väntar två veckor på att någon ska komma hit.
Hinner inte ens märka att han är här förens jag ska längta efter honom igen.

Vad väntar jag på? Vad har jag att se fram emot?

Somnar hungrig.
Tränar.
Inget händer.

Trivs inte med mig själv,
Får aldrig någonting gjort

Vad fan är det här ens för liv?

Känns som jag är tillbaka där jag började igen.

Det är alltid samma gamla jag med hängiga bröst, slapp rumpa, runda mage, korta tjocka ben, trassligt hår, små ögon, sneda gula tänder, breda axlar och krokiga stora näsa.

Jag vill bara börja om. Göra något nytt och flytta härifrån.

Vad är ens meningen med detta liv?