Känns som det var igår jag och Joel satt och planerade ihop vad vi skulle göra denna sommar som känndes så långt bort. Men nu är den förbi, och Joel har flyttat till Gotland, och jag är kvar och ska börja plugga på universitetet på måndag. Känns verkligen som en period i mitt liv är över, som att jag stängt en dörr, och så som jag är känns det jättejobbigt att släppa taget och börja med det där nya. Känner mig tung, likgiltig, avdomnad och förvirrad när jag är i detta mellanting, trivs verkligen inte. Så det är helt säkert något jag behöver utsättas mer för.
Kan dessutom inte låta bli att känna mig övergiven. Som att en stor del av mig bara drog och lämnade mig kvar här mitt i mitt kaos. Men allt blir väl bra antar jag.
Hursom fick vi ett bra avslut på denna sommar (som inte är slut än!).
Jag är en blandning av alla nyanser av blått, turkost och petrol, det som glimmar, glittrar, reflekterar och lyser, alla mönster och strukturer från randigt, paisley, prickigt, mjukt och taggigt, till de som inte har ett namn än, bandtröjor, stickat och hoodies, banan-gympadojjor till porslins-docs, glada strumpor i ännu fler färger och mönster. Jag är hampa-hattar på solblekt slitet trassligt strandhår (som är mest överallt hela tiden), rödmålade torra sprukna läppar, ringar, prassliga fotband och snören knytna runt handlederna, kostymbyxor, hänglsebyxor, tunna flummbyxor. En blandning av märkeskläder, secondhand, afroart, egensytt, loppisfynd, mainstreambutiker. Ett vackert plagg eller accessoar är ett konstverk som inte kan prissättas.
Vilken tur jag har som får uttrycka mig och förstärka känslor med mina kläder. Som kan sprida glädje, provocera och vara alldeles mig själv genom mina plagg. Mixa och matcha kläder som bär på så mycket minnen och historier och som är gjorda av små, stora, rynkiga, släta, grova och mjuka händer världen över.
Så, ville mest bara säga: underskatta inte era kläder för guds skull. Det har lagts ner timmar, svett, tålamod och ibland till och med blod på det ni har på er. De är så mycket mer värda än ni tror.
Saker som gjorde ont att höra. Saker jag önskar att jag kunde sluta höra i mitt huvud.
-Hon tog bort mig, så jag blockade henne för att hon inte skulle behöva se när vi blev tillsammans.
-Vad var det där? -Oj, jag visste inte att jag hade kvar den. Hon hade somnat framför skype. Jag tyckte det var gulligt.
-Det känns bara så desperat. -Jag var väl lite desperat, jag hade inte haft ett förhållande på så länge.
-Hade ni kul tillsammans -Ja. -Clara, varför frågar du sånna frågor det är som att jag skulle fråga om du och Wille hade det kul på er första dejt. (-Det hade vi inte.)
Om saker sett ut på ett annat sätt. Om hon hade bott närmare. varit äldre. Hade vi fortfarnade haft en chans? Eller hade ni egentligen det roligare tillsammans?
För om man åker hela vägen till Nederländerna för att träffa en tjej och vara tillsammans i två veckor, då måste det väl betyda att man har något speciellt tillsammans?
Jag kan bara inte sluta undra hur hon är som person. Hennes svagheter och styrkor. På vilket sätt vi är lika. På vilket sätt vi är olika. Vad vi har gemensamt. Om vi hade kunnat bli vänner. Vilket slags förhållande ni hade. Om hon saknar honom och fortfarnade tänker på honom...
Jag vet inte varför jag håller på med sånt här destruktivt beteende, men det handlar nog helt enkelt om att jag inte känner att jag duger till och att jag inte känner mig nöjd med mig.
Detta är enda sättet jag vet för att få ut det ur mitt system lite. Förlåt för det.
Det har varit en väldigt oklar tid i mitt liv på sistone. Jag vet inte vad jag känner, tänker och vill. Det blev så jobbigt att jag tillslut bara stängde av.
Efter en arbetsvecka på Delphi och ett fjorton timmars pass hos Carlos på lördagen så gick jag och la mig, och sen vaknade jag aldrig riktigt upp. Hade svårt att skilja på verklighet, drömmar och annat som bara var i mitt huvud. Jag kunde inte lita på mig själv och mitt omdöme, jag såg suddigt och hade inte lusten eller orken att plocka upp en bok, träffa en vän, prata, rita några streck, skriva ner vad jag kände, eller ens kolla på en enkel serie. Inget av det som brukar göra mig glad eller avslappnad gjorde det. Så jag bara blundade och somnade. För det var enklast.
På måndagen försökte jag tvinga mig upp till jobbet, men fick vända om och ringa in och sjukskriva mig. Jag var helt darrig, yr, hade tunnelsyn, hade ont i kroppen, frös och var på väg att somna hela vägen in. Det enda jag orkade var att blunda, tills jag somnade. Om och om igen. Det enda som fick mig ner på jorden och orka öppna ögonen lite var Joel. Att träffa honom eller bara inbilla att han kramade mig.
Vad gör man ens när man känner sig så? Sån stress och ångest. Speciellt när allt bara borde vara bra. Det är sommar, solen skiner, jag har massor med kärlek omkring, ett jobb och egen tid.
Varför blev det ens såhär? Just nu?
Jag skrev en liten lista för att påminna mig själv hur jag vill vara samnt inte vara:
Jag gillar mig själv när jag är fyndig, oförutsägbar, peppig, har ordning på mina grejer, är spontan, stöttar, uppmuntrar, sprider glädje, är kreativ ,får folk att skratta, är nöjd med mig själv- både på insidan och utsidan
Jag ogillar mig när jag är självisk, klagar,
säger saker jag inte menar, drar ner stämmningen, pratar mycket om mig själv, tänker ner mig själv i onda spiraler
Men nu, en och en halv vecka senare mår jag tusen gånger bättre. Det är det enda man kan trösta sig med när det är sådär: Det blir bättre.
När hjärnan bara snurrar och snurrar och man känner sig rätt glad ändå
Då är livet bra.
Igår var en skum dag, för trots jobb i över 24 timmar på de senaste två dygnen så tog jag och implsivt åkte ut och våldgästade hos några gamla vänner. Hade nästan glömt vilken bra känsla jag får av att göra sådana grejer och hur mycket dessa betyder för mig.
På vägen dit så sprang mitt förflutna ikapp mig, och jag kände inte ens igen det först, men sen sjönk mitt hjärta när jag insåg. Vilken konstig och obehaglig känsa, men ändå så bra. För då i den stunden insåg jag hur bra jag har det och hur långt jag ändå kommit.
Jäklar vad det där kan vara svårt och stressigt ibland.
Nu påfredag ska min ansökan till Nyckelvikskolan vara inne men eftersom jag ska på konferens med jobbet på fredag-lördag måste jag vara klar med allt tills imorgon. Det känns ASjobbigt, men det är ju förstås bara mitt fel. Jag har sjutit upp det till sista sekund. Så som jag gör med allt, vare sig det är kul eller inte. En på mitt jobb frågade mig: Men säger inte det sig självt? Om du hållit på och skjutit upp det så vill du inte det tillräckligt mycket. Först tänkte jag: Oj, hon kanske har en poäng. Men då blev jag deppig för om jag inte vill detta vad vill jag ens då? Jag tror det helt enkelt handlar om att jag bara har så pass jävla dåligt självförtroende att jag inte tror att jag är tillräckligt bra för att gå där och för att jag har så sjukt höga krav på mig sjäv. Blir aldrig nöjd. Så ja, det känns inte riktigt som jag gjort mitt bästa när det kommer till min ansökan. Det är dessutom sjukt dålig tajming eftersom det är fullt upp på jobbet denna vecka. En i vårt arbetslag har sjukskrivit sig tills jag vet inte när, så nu är vi alltså underbemannade och jag vill såklart hjälpa mina stackars kollegor som redan har för mycket. + jag tyckte av någon anledning att det var en bra idee att ta på mig att vara barnvakt idag. Smart Clara smart. Det går liksom inte att gömma sig bakom sitt jobb.
Tänk NOGRANT först och actions sen. Tips.
Mitt liv som ett papper:
Så man kan säga att jag pressar både mitt psyke,och ja, min kropp på alla sätt just nu. Mitt mood är: skrika, gråta, skratta och sen repeat. Förlåt mamma för att du är mitt utlopp och tack alla som faktiskt peppar mig när jag själv inte verkar kunna det. Vad ska det bli av mig?
Fy fan för dig som lät mig gå och tro att så som du behandlade mig var sättet man behandladar de man älskar.
Å ena sidan är jag så så glad att det tog slut. Att se till att det gjorde det är det bästa du gjort för mig. Det var det som behövdes för att jag skulle öppna ögonen och inse att vi var så dåliga tillsammans.
Å andra sidan är jag så jävla arg att du behandlat mig så dåligt. Att du lät mig bryta ner mig själv och skapa en konstig bild av hur en relation ska vara. Jag var liten och svag och ville bara bli älskad. Kastade mig på första bästa som nappade. Jag trodde inte jag förtjänade bättre. Så du tömde mig på allt jag hade tills det inte fanns nått kvar. Hur hade du ens mage nog att göra så mot mig, så länge?
Såklart är jag även arg på mig som lät det hända och gå så långt. Men jag var blind och nu har jag äntligen öppnat ögonen. Och nu när jag öppnat ögonen känner jag mig förstörd och utnyttjad.
Fick för mig att gå all in igår på de 2 timmarna jag hängde på Almas studentskiva igårkväll med temat "de senaste hundra åren". Vem är då inte bättre att vara än någon så iconisk som Bowie. Så såhär såg jag ut och det var så värt det. Insikt: Man borde klä upp/ut sig oftare.
Det har varit varmare och det är vår. Ottilia har bott hos mig i en vecka nu på sitt påsklov och vi har pratat ikapp, vi har tagit långa promenader i staden, fått färg på kinderna, ätit gott, klämt ihop oss i ett badkarl, skrattat, haft jobbiga känslor tillsamans och varit starka tillsammans. Nu lever jag la vida broka... Närå, men det går åt mycket när man har kul, unnar sig och inte bryr sig.
Mycket men ändå lite har hänt. Jag har sagt upp mig från Delphi och slutar den 29:e juni. Jag har påbörjat en ansökan till nyckelvikskolan så det är bara att jobba på och välja ut arbetsproverna som är kvar. Just nu är det 44 dagar och 16,5 timmar kvar tills det ska vara inlämnat. Jag har även gjort en plan B Och ansökt kurserna: kreativt skrivande A 30hp, modevetenskap I 30hp och konstvetenskap A 30hp frågan är bara vilken ordning jag ska lägga dom i. Vill i stort sett alla lika mycket, men är mest rädd för att skriva och inte lyckas. Det är en riktig utmaning för mig. Att fylla på med vanlig kunskap från faktaböcker är lättare. Men jag vill vara modig för det är dags. Jag får inte mycket mer av mitt jobb än pengar och en sliten och stressad kropp. Visst jag trivs där och det är toppenbra pengar men jag har hållit ut länge nog och lärt mig så mycket jag kan. Behöver göra något som inspirerar mig nu.
Ser jättemycket fram emot sommaren med Joel. Planen är att vandra i Alperna och skapa fina minnen både där, i Skåne och på Gotland. Det är en stressig tid nu både för honom och för mig pch det känns så bra att ha något att se fram emot. Ljusare tider. Jag är trött på det dystra filtret som jag skapat och den lilla klumpen i magen. Kan det vara en känsla från förra året denna tid som spökar? Dags för den att dra, för jag är lycklig, jag är trygg och jag är älskad.
Helgerna spriger förbi och vardagarna sniglar sig fram. Har hunnit träffa en hel del människor som står nära mitt hjärta. Har fått oväntade böcker på posten, och idag blev jag tvungen att beställa mer böcker för att mätta mitt läsarsug. Lever emellanåt på keso, gröt och/eller en macka som jag trycker i mig och emellanåt hets-äter jag. Varför är det så mycket som är antingen eller?
Suktar även efter utmaningar och stimulation fastän de finns här rakt framför mig. Vill veta nu vad som kommer hända. Veta vad mina chanser är. Kanske sover jag för lite? Kanske har brist på något i kroppen? Är i alla fall tydligen för trött för att sörpla in inspirationen som finns här omkring mig, men innerst inne är jag nöjd. Och ganska glad för det mesta. Joel är mitt lilla extra i vardagen. Han förstår inte hur mycket han gör för mig genom att bara vara. En kram, en blick, en puss på pannan är allt man kan behöva ibland. Han är så peppig med mig. Så fin och realistisk och jag älskar honom med hela mitt hjärta. Är så glad att det inte bara är jag som kan se en framtid för oss. Besvarad kärlek på det viset känns som något så nytt för mig att jag inte ens kan tro att det är sant. Så mycket fint som finns där bakom oss och så mycket fint som väntar framför oss! På onsdag är det ett halvår sen han stod där en fredag utanför mitt jobb och varken jag eller han kunde ana vad som väntade oss.
Allt blir vad man själv gör det till. Om det gör ont är det jag som får mig att göra ont. Om jag mår bra är det för att jag tillåter mig själv att må bra.
Jag är ett projekt i ständig process. Det är knäppt hur lätt det är att glömma det förflutna, det jobbiga och det bra. Det är knäppt hur lätt det är att hänga upp sig på det som är förgånget.
Det har hänt. Det finns inget man kan göra åt det. Det bara är.
Så vad ska jag göra? Fortsätta att försöka bearbeta det? Men jag vet ju inte ens på vilket sätt. Jag är så rädd att trampa snett. Hamna fel och djupare ner. Alla gör fel jag är inget undantag. Men det är så mycket svårare att förstå dina beslut och val. Och jag måste. Jag måste förstå och acceptera. För att kunna lämna det bakom mig.
Ont. Inifrån och ut. En klump har växt sig fast i min mage hela vägen upp till halsen går den. Vill kräkas. Kan knappt andas. Orkar knappt, men mirakulöst nog fortsätter jag ändå.
