Tillbaks i Stockholm för dom sista sommardagarna. Drog ut på dom ordentligt. Låtsas kanske lite för länge, men vadå, man skapar sin egen verklighet. TRÄFFAR MÄNNISKOR. Några av dom bästa. Dricker för mycket. Springer lopp dagen därpå trots att allt jobbar mot det, men är så sjukt stolt efteråt. Går på sturebadet med Daniel några dagar efter, aldrig har jag njutit så mycket av att ta hand om mig själv. Sedan donken, storstadskontraster. Åker till Småland och målar. Badar både i sjö och hav. Blir avmålad. Har aldrig varit så smickrad. Syr. Går på livemusik. Gud vad jag älskar det. All sorts livemusik. Njuter. Matchar kollegan och butiken som är som en regnskog en dag. Det har regnat in i butiken och på lagret och personalrummet (pga bygget) på natten och det luktar fukt överallt. TRÄFFAR kusin och dricker kanske för mkt igen, men jag känner mig så levande. Inbillar mig att jag hör hur blodet forsar. Träffar den lilla familjen för att skämma bort min brorsdotter med nya byxor och så lite Burleskklubb på det.

Höst. 

Dramatiska färgsprakande himlar på väg hem från jobbet genom bussrutan. Har svårt att ta bort blicken och kroppen blir varm av glädje. Ser penseldragen. Blir aldrig mätt på himlens färger. Det perfekta avslutet på en dag. Bra som dålig.

Lager på lager. Fram med mössa och halsdukar. Det är sånna kläder jag trivs bäst i.

Det yttre och sömnen har fått prioriteras bort de senaste veckorna, framför människoträffar, nya och gamla, samt jobb. Mår bra i psyket men utsidan säger annat. Är än en gång rädd för att få kroniska påsar under ögonen. Jobbet tär ändå mer än vanligt nu när de bygger ett nytt hus på innergården och byter balkonger och renoverar fasaden på framidan. Hela butiken vibrerar och det dånar av borrar dagarna i ända. Men jag tar hand om mig. Jag tränar regelbundet. Det är ett gott tecken.

Och ändå, trots att tiden går, så är din nyhet som en kniv i bröstet. Inte förens då inser jag att det levde lite hopp kvar inom mig, men nu är det bortryckt.

Får jobba i två dagar med att sudda ut. Orden 'han finns inte' får snurrar runt i mitt huvud om och om igen för att ta bort. Iaf för ett tag. För än en gång gör alla minnen så ont.

Men jag vet ju att det går över tillslut. Allt går över till slut. Tack gode gud (som för övrigt inte finns) för det.

Vad gjorde jag av andra halvan av semestern? Jo. 

Efter Jordanien blev jag upplockad i Bryssel av mamma och ena brodern i ny-gammal fin silvrig volvo som mamma stolt investerat i. Dom hade släppt av minsta lillebror hos flickvän i Nederländerna och skulle ta med mig vidare längst Europas västkust där målet var Porto i Portugal. Där skulle vi sedan åter samlas med Sanders familj och Gaia och hennes mamma. På vägen ner blev det stopp i Bordeaux och Europas storsta sanddyna. 100m hög och 2.7km lång. Dom andra stoppen vart San Sebastian och Foz.

I Porto blev vi en enda stor familj av kompisar. Så fint att kunna umgås så alltihopa. Gjorde allt trevligt som vi hade lust med. Vara på stranden, läsa och filosofera, bada i det iskalla vattnet, traska på stan, hyra cycklar och spana, hänga i parken utanför vårat airbnb, gå på bar, open air, vandra i naturreservat till vattenfall att bada i, göra personlighetstest och diskuteta livet och diskutera allt annat.

På vägen hem var höjdpunkterna Guggenheim museet i Bibao och Balenciaga museet i Getaria. En riktig kulturdag med bad i havet som avslut. 

Bildbomb.