Detta är utan underdrift den mest fantastiska resa jag gjort i mitt liv. Denna resa var lite som att hitta hem. Hem till mig själv. Hem till ett land. Hem i en vänskap. Hem i mitt liv.

Dramatiskt började hela vår resa med att Ryan Air hade lämnat vår väska kvar på flygplatsen i Bryssel, men vad ska man göra. Vi gick ner till Down Town marknad och köpte på oss lite nödvändiga provisoriska kläder och sen kunde vi som tur var hämta upp väskan några dagar efter. Lagom till att vi hade hyrt bilen som skulle ta oss ner genom hela landet och på till Amman igen.

Att köra i Jordanien är en sjuk upplevelse. Folk kör inte i filer och gör precis exakt vad de har lust med. Regeln som gäller är "har du sett mig så flyttar du på dig". Höll på att köra in i bilar åsnor och kameler. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Fick höra Sander svära både på engelska, franska, tyska, holländska och arabiska. Hade vi bara varit där lite längre hade det varit på svenska också. Men jag såg att även om han hatade det så älskade han det också. Stoppad av polisen blir man också, men bara för att de är nyfikna. Hyrbilar har en grön regretreringskylt som drar till sig blickar. Man får frågor som "where you come from, where you go?" Och bästa  "Is this my wife?"

Lyssnade på gamla låtar från Avril Lavigne, Kent, Eminem och Mando Diao men även nyare Kent och Grimes och förstås klassiska arabiska hits. Hade gåshud mest hela tiden.

Men det bästa, förutom alla vackra platser fulla med gamla och numera nya minnen var våra djupa samtal om livet. Alla skratten. Fasiken vad kul vi har tillsammans. Finns ingen som jag är så nära, men så blir det när man känt varandra sen man var fyra år och lyckats hålla ihop efter allt man gått igenom.