Stor månad för mig. Den gick fort trots sin enkla svenska coronavardag och det är ett bevis på att den trots allt varit ganska bra. Även om allt varit väldigt same same så händer det ändå en hel del som kanske är värt att se tillbaka på och reflektera lite över.

Inspirationen som jag skrev om som saknades i slutet av alvarellkursen kom tillbaka igen med det nya året. Fick en flash och bara körde på med ett projekt som jag tycke kändes kul. Och såhär blev resultatet:

Sen var det dags för nu kurs. Keramik. Hade ett pirr och spänning inför detta moment och om jag har haft kul. Likt som i metallkursen har jag haft svårt att sova på nätterna på grund av att jag både längtat så mycket efter att få se färdiga saker komma ut ur ugnarna och för att jag varit så inne i det att jag sett lera formas och målas på näthinnan när jag blundat. Har legat och grubblat över olika lösningar och beslut och hoppats på att inget gått sönder i bränningarna. Inspirationsflowet fortsatte ända in i slutet av denna kurs.

I slutet av denna månad öppnade även alla skolors ansökningar, men jag har varit så beroende av Mad Men att jag inte har kunnat fokusera på något sådant förens jag sett klart allt. Rättfärdigar det hela med att säga till mig själv att det ändå handlar lite om branschen jag vill in i. (: Plötsligt känns också alla andra projekt som om dom verkligen behöver göras nu i denna stund. Såsom laga och ändra kläder.  Rita mönster och andra projekt som jag dragit ut på... Men snart är det dags att börja på riktigt och inte bara fundera och skriva mobilanteckningar om vad som skulle kunna vara intressents idéer.

Den enda tråkiga nyheten denna månad hade att komma med för min del är att det kommer dröja tills jag får se Lucas. Men jag har ändå händerna fulla så jag ska hålla mig sysselsatt!

Det blir ljusare och ljusare och snön och luften glittrar isande kallt utanför. Snart får Pavel förhoppningsvis äntligen en egen kruka (om de. Inte kommer ha krympt för mycket i ugnen :’(  Hoppas han slutar få bruna kanter på sina blad då.

     

Lite nya detaljer i hemmet och lite gammalt som växer och frodas. Har jag sagt hur bra jag trivs här?

Sockor postade till Schweiz 

Alltså godmorgon vinteridyll. Njöt så mycket av alla soliga iskalla snöfyllda dagar januari kom med.

Gillade verkligen hur tröjan såg ut  ut-och- in kanske ska göra det till en grej?

Stilleben inspo.

Det är något med det. Svarta grenar klädda i snö.

Gjorde lingonsylt 

Hej barbapappaspegeln

Tog ett bra tag för mig att förstå mig på stengodsleran, men tillslut hittade jag mitt sätt. Min favoritgrej var att följa leran. Leka med fingrarna och ta fram former som för mig redan fanns där. Vill verkligen utforska detta mera. Gärna i större skala. Här kan ni se det första jag gjorde som jag faktiskt tyckte om. Ett lustigt litet berg.

Båda bröderna på besök för att baka med mig. Det gjorde mig glad.

Sörpeltrollet in the making

Gullebulle .

Fick en så fin inflyttningspresent av min gudmor <3

Ändrade mig lite i sista minuten och tog bort öronen från kopparna och målade om salladsbesticken

Skröjbrända redo för glasyr och andra bränningen.

Färdigt berg.

Var i skolan varje dag på helgerna under keramiken. Vilket härligt och medetativt hantverk det är.

Längtar efter att denna är färdigglaserad och har kommit ur ugnen

Det jag fick upp ögonen för i dom sista säsongerna av Mad Men är hur fint bildspråket är. Så vackra kompositioner i dom lustiga små scenerna. Gjorde mig så sugen på att måla. 

I december var det dags för målderikurs igen, denna gång med akvarell och gouache. Och efter vad som kändes som en vecka övergick vi till att jobba på distans på heltid. 

För att komma igång med målandet hemma varje dag fick vi som förslag att göra snabba självporträtt innan man gjorde något annat. Detta funkade ganska bra då jag är väldigt bekväm med det. Det har blivit ett återkommande motiv i mitt liv då jag gillar ansikten, men här inte behöver ta hänsyn till någons känslor eller åsikter alls. Plus det är alltid nära till hands.

Har börjat få upp ögonen mera för komposition också. Att planera upplägget i bilden innan kan ju vara en himla bra grej. Verkar mest bara haft tur innan och sen också eventuellt varit bra på att beskära.

Det roligaste denna månad var nog ändå att jobba på flera uppdrag jag fått från kompisar. Två som ville ha hjälp att göra julklappar till deras pappor! Fick jobba både digitalt och med penna och tusch på papper. Insåg än en gång hur mycket jag älskar att jobba med promarkers. Dessa jobb fick mig att inse att det verkligen är något sånt här jag vill jobba med. Jag gillar att få en någorlunda tydlig uppgift och sen bara köra på känsla medans man bollar med "beställaren". Mera sånt!

 

Annars har jag egentligen haft det kämpigt med inspirationen. Efter jag gjorde min lilla akvarellserie med bilder från marknaden i Chile är det som om det ekar tomt i huvudet vilket har byggt upp en del stress. Jag vet att många har det extra kämpigt med inspiration under vinterhalvåret och jag tror jag kan räkna in mig bland dom.  Stressen inför vad händer sen har börjat komma tillbaka. Även om jag känner mig som om jag har numera har en rimlig plan är det ändå jobbigt att tänka att jag kanske inte kommer in på nästa steg diket och då blir tvungen att ta ett års paus där jag jobbar vidare på egen hand.

Hursomhelst har jag lite bilder från två inspirerande moment jag tar med mig från den gångna månaden. Ett en jättefin utställning på ett galleri på en gallerirunda med klassen. Allt gick i gråskala och var så fint placerat på dom olika ytorna i lokalen. Allt kändes så genomtänkt. Blev extra kär i den jättestora målningen i vad jag tror är akvarell med motivet hav och himmel i grått.

 Två var en föreläsning vi hade med Pompe Hedengren, utbildad till grafisk designer men som jobbat med lite alla möjliga projekt som bland annat fotografierna till Operans katalog och reklamplancher. Jättekul att få se så mycket bilder från hans process. Han jobbar mycket med tummnagelskisser där han snabbt ritar upp sina idéer som sedan ofta blir till verklighet. 

Något annat jag är glad över är att mina visioner för hemmet börjar ta form mer och mer! En helg kom fixarpappan och satt upp min fantastiska spegel (en tidig julklapp av mamma) i hallen, bytte vår skruttiga belysning i köket, hängde om kylskåpsdörren rätt och satte en krok i taket i badrummet så att det där ska kunna hänga en liten grön grej i kruka.

Annars har jag varit tacksam för (i slumpmässig ordning) min sambos sällskap, adventsfika, familj och vänner. Ta hand om er!

 

Nu i Januari blir det en första månad boendes helt själv. Inte bara själv i denna lägenhet utan  första gången i mitt liv boendes helt själv. Trist på ett sätt förstås, men också lite spännande och skönt. Ska bara se till att hålla mig sysselsatt och träffa folk i största möjliga mån ändå.

Oj vad längesen denna månad snart känns. 

Tider då jag sov med katten i min alldeles för stora tempursäng hos mamma. Satt på verandan och åt pokebowl som hon just då var besatt av. Och som är åh så gott. Å så mammaplockade blåbär på yoghurt till frukost och glass varje dag med finurliga. Badade. Upptäckte vinterviken. Där det lär bli många bad nästa sommar och somrar framöver.

Och sen kom Lucas. Vi firade försenad födelsedag i sängen med tårta och ståt. Tillbaka till pastarätter. Visade honom min älskade hatade barndomsö, och svenska traditioner som jag knappt själv tagit del av. Men vilket kräftkalas det blev Sandrah! Vill göras om!

Måndagen därpå började skolan. Det efterlängtade steget i en galen riktning som känns mer och mer rätt för var dag som går. Först ut målnings och teckningskurs: Kroki, perspektiv, mellanrumsformer, överskärningar, stilleben, olja, färglära och inspirationsbesök på Bergianska trädgården. Vilket liv. 

En sista sommarhelg som var gjord för att visa det finaste Stockholm har att erbjuda. Skärgården. En dag på Finnhamn. Som vi fick nästan för oss själva. Nakenbad på bad på bad och medhavd matsäck. 

Packa och rensa hela ens kaotiska splittrade liv i kartonger på några dagar går också. Och sedan packa upp allt på en och samma plats där det kanske förhoppningsvis ska bli mer ordnat. Kunna göra det precis som man vill!! Vilken känsla hörni!!     

Så nu bor jag här. Vid stationen med pingvinen. Så bra det kan bli.

 

     

Idag börjar vår andra omgång med full karantän här i Santiago vilket innebär att man bara får gå ut för att handla, och detta med speciella tillstånd. Lucas sitter i soffan och pratar med stor entusiasm och glädje på italienska med vänner i Italien på zoom. Vi har tydligen fått alla att börja spela Seterra nu. Lucas har hundra procent på ALLA världens länder och jag har inte ens lärt mig alla europas länder än, men africa, nästan asien, och alla skumma flaggor, det är min specialitet.

Idag har jag blivit klar med min ansökan till Nyckelviksskolan. Något som jag ägnat mycket tid på på sistonde vilket har varit toppenfint. Har lärt mig hur mycket som helst, men nu är det ur mina händer och upp till panelen att bestämma om det håller eller ej. Jag är i alla fall nöjd och det är fint att se att jag ändå har kommit så långt sen sist.

Detta är en typisk dag hos oss. Jag vaknar och gör i ordning frukost (på sängen:). Lucas kollar nyheter medan jag kör duolingo. Jag gör mina läxor för dagen. Lucas lagar en god pastarätt eller dylikt inspirerad av idolen cuoco Max Mariola. Efter det sover han middag (som en liten farbror i en burrito) medan jag diskar eller har min dagliga spanskalektion. Efter det kan det bli en kopp te och kanske till och med en fika. Ibland blir det löptur (när det ej är karantän som gäller då) och ibland blir det ett syrkepass här hemma.

Det börjar bli dags att försöka ta sig hemmåt. Denna kommande vecka är min sista vecka med lektioner. Jag har en biljett mot europa den 30:e maj, men den är tveksam om den kommer fungera. Ingen vet något. Det är så ovant. Men vad ska göra? Engentligen är det ju alltid såhär. Man kan ju aldrig veta vad som ska ske i framtiden, bara att nu är det extra tydligt.

 

Igår tog vi i alla fall tillvara på vår sista dag i "frihet" innan karantänen. Gick Manquehuito hiken upp i bergen här i Santiago med en av Lucas skolpolare. Fint att se hela staden från ovan. Efter det blev det öl med Rafa (en av de Chilenska studenterna från Lucas program som de två andra kamraterna, dom som inte stack hem, bor hos) hemma hos dom och ännu lite senare anslöt sig Luca och en tjej han träffat här och då blev det Pisco Sours och Sopapillas - typ chilenskt friterat pumpabröd, med guacamole. Fick även öva Spanskan live igen (Äntligen!) Rafa är bra på att pusha och hjälper mig med stort engagemang. Det var en fin kväll och förmidligen, tyvärr,  sista gången vi får se dom.

  

Här är lite vardag dokumenterat från mobil från sista uppdateringen fram till nu. Det har verkligen blivit höst sen sist! Iskallt på kvällen och morgonen. Så skumt när det är vår i mitt huvud. Får se om vi kan få hjälp med att kirra ett element eller något.

 

Italian necessities 

 

 

Pasta all’amatriciana

 

 

 Dom små rosa molnen lämnade ett snötäcke efter sig :)

 

 

La Vega, den centrala matmarknaden, känd för sina katter som bor där bland varorna

 

 

Här köptes det fisk middagen. "Una reineta preparado para ceviche por favor."

 

 

 

skisser i parken

 

     

 

 

 

 

Frukost! Nu är granatäppelsäsongen igång

 

 

 

 

mammi på distans

 

 

kladder.. kan vara kul att se tillbaka på en dag.

 

 

Fyra veckor fick jag gå i skolan i Bellavista. Fyra fina, men intensiva veckor. Tog ett tag att smälta allt jag lärt mig, men mina lärare är fantastiska. Med massor av energi går dom igenom saker på ett naturligt sätt genom att blanda grammatik och glosor med historier om Chile, samhället och egna berättelser om vardag. 

 

Vissa dagar funkar spanskan bättre än andra. Ibland känner jag mig mer inne i språket och orden liksom kommer naturligt till mig. Det bästa är när jag är pigg, men avlappnad - inte tänker för mycket. Det är när jag börjar försöka översätta meningar från svenska eller engelska, som det kör fast sig helt och hållet.

 

Har aningen svårare med motivationen nu när jag inte får använda spanskan naturligt på gatan och jag bara har en timmes lektion dagligen via Skype/zoom, men mina lärare gör ett mycket bra jobb ändå. Mycket hänger på mig vilket gör det lätt att tappa tråden. Finns ju överväldigande mycket att lära, som jag VILL lära mig.

 

För att hålla humöret uppe i karantäntider (får bara gå ut för att handla med speciellt tillstånd som man ansöker om på nätet) så börjar jag dagarna med goda frukostar, varannan dag så tränar vi tabatapass, ser bra filmer och serier, växlar mellan att plugga spanska och teckna/måla, samt kramas och laga god mat tillsammans. I helgen gjorde vi mojitos, jag klädde upp mig som om vi skulle gå ut och vi hade en fin kväll med musik. Sånt som är nödvändigt! Speciellt när takterrassen och allt är stängt sen coronaktisen bröt ut ordentligt även här med.

 

Såhär har vi bott sen vi kom tillbaka från Patagonien! Är så glad att vi fick uppleva det. Tajmingen är ju ändå ganska lyckad för oss med karantänen om man får säga så. Han även få uppleva en del av Santiago, en riktig demonatration, kanske den största kvinnomarchen i historien, Cajon del Maipo från hästrygg med mina danska vänner, efter skolan aktiviteter (vinprovning och cevichekurs),Humanos Derechos museet och Cousiño Macul vingården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

MANGON och AVOKADON är bäst här.

 

 

 

gatukonsten, mycket inspirernade 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

en typisk karantänsyssla

 

 

 

 

 

 

 

Swoosh sa november och nu är vintern här. Snön kom igår med kylan från ingenstans perfekt till första advent och december nu i helgen. 

Lite höst o vintersliten är man väl, men vem är inte mer eller mindre. Saker har hunnits med ändå. Månaden började med halloweenfest hos Daniel och Märta med Sabina. Återvann min utklädnad med spindeltema från några år sen men uppgraderade den något. Min tunnelbanegranne på vägen hem till Lucas sa att min sminkning var cool, så det är ju ändå ett bra betyg!

Denna höst har jag insett hur fint knalloranget är. Fint i kombination till alla mina favoritfärger: rosa, turkost och marinblått. Sålde tyg till det faktiskt fina blomsterarangemanget till Sara Danius begravning. Blev påmind igen hur fint det är när kläder och färger får en stark ikonisk koppling till människor. Hjälper oss att minnas dom. Det är ju just därför jag älskar färg och form.

Fick träffa alla mina fina vänner från gymnasiet samtidigt i en och samma lägenhet! Med charader och bubbel mindes vi gymnasietiden.

På besök hos Marilyn fick jag se in i mina ögon i hennes senaste alster. Konstig känsla, men hon har verkligen fångat min blick. Mitt hår är också på pricken jag. Häftigt att själv få uppleva hur det känns att bli porträtterad. Nu vet jag själv vad jag utsätter folk för.

Äntligen fick jag också se Göteborg! Tillskarsrakademin i dom fina gamla tegelbyggnaderna och en guidad tur till dom bästa butikerna för att hitta knappar, band och tyg. Hittade också hem i min relation med Linnea. Det var mycket fint att åka därifrån och vara på samma sida. Tycker så mycket om den människan. 

Jag och Matteo har länge pratat om att rota fram mina föräldrars pastamaskin och detta blev av nu bara veckor innan Matteo lämnar mig här på ön. Sorgligt! Lyckades inte känna någon skillnad på smaken på våran tagliatelle och den köpta, men det är väl ett bra betyg,eller...? En trevlig kväll där det växlades mellan italienska svenska och engelska. 

Vattenpipan är nu invigd. På tiden! Med Lucas och Emanuel hade jag en riktig kulturkväll med arabisk musik, te och tre olika sorters bullar från fabrique som jag inte kunde låta Lucas missa. Känner ett ansvar för att han ska få ett riktigt smakprov av Sverige.

Så vem är alltså denna Lucas? Det är han som snor åt sig det mesta av min fritid numera. Det är hans fel att jag inte hinner sy och teckna, det är han jag saknar att somna bredvid när jag är själv... hursom. Har ändå hunnit sticka små vinterbrallor till Julie och påbörjat ännu en stickad tröja! Annars blir det mest ljudböcker och duolingo. Har bestämt mig för att lära mig spanska på riktigt men mer om det nästa gång!

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

 

Läste ut 1984 nu i månaden och fy vad bra den va. Tappade suget att ta mig an alla mina andra böcker som ligger på bunt och väntar på att få bli lästa i höst.

 

Glömde också bort att jag hade ett liv ett tag och stickade en tröja i sträck på två veckor. Är fortfarande helt tagen av att man kan omvandla en hög med garn till ett plagg??!!

 

Var i Linköping och kollade hur Ottilia bor. Det var SÅ MYSIGT. Var kan jag hitta ett kollektiv fullt av människor som hon som jag kan flytta in i? Letar febrilt.

 

Jag har även sytt mig ett par riktiga rutiga ullbyxor till mig och bara mig. Blev så nöjd med dom tillslut! Nu vill jag sy byxor! Massa ullbyxor som håller mig varm. Dessa kommer definitivt slitas flitigt.

 

Känns som mycket av det jag gör är en slags flykt från verkligheten. Men har gjort det så länge att det liksom blivit min verklighet (: och det kanske inte är något fel med det ändå? Såhär i slutet av månaden när man går igenom allt så är det ändå undanflykterna jag är mest nöjd med. Det är där jag hittar mitt riktig fokus. Tänk om jag kunde tämja mitt fokus lite bättre?  Mitt vilddjur till fokus.

 

 

 

 

 

 

 

 

     

 

 

 

 

 

 

Tillbaks i Stockholm för dom sista sommardagarna. Drog ut på dom ordentligt. Låtsas kanske lite för länge, men vadå, man skapar sin egen verklighet. TRÄFFAR MÄNNISKOR. Några av dom bästa. Dricker för mycket. Springer lopp dagen därpå trots att allt jobbar mot det, men är så sjukt stolt efteråt. Går på sturebadet med Daniel några dagar efter, aldrig har jag njutit så mycket av att ta hand om mig själv. Sedan donken, storstadskontraster. Åker till Småland och målar. Badar både i sjö och hav. Blir avmålad. Har aldrig varit så smickrad. Syr. Går på livemusik. Gud vad jag älskar det. All sorts livemusik. Njuter. Matchar kollegan och butiken som är som en regnskog en dag. Det har regnat in i butiken och på lagret och personalrummet (pga bygget) på natten och det luktar fukt överallt. TRÄFFAR kusin och dricker kanske för mkt igen, men jag känner mig så levande. Inbillar mig att jag hör hur blodet forsar. Träffar den lilla familjen för att skämma bort min brorsdotter med nya byxor och så lite Burleskklubb på det.

Höst. 

Dramatiska färgsprakande himlar på väg hem från jobbet genom bussrutan. Har svårt att ta bort blicken och kroppen blir varm av glädje. Ser penseldragen. Blir aldrig mätt på himlens färger. Det perfekta avslutet på en dag. Bra som dålig.

Lager på lager. Fram med mössa och halsdukar. Det är sånna kläder jag trivs bäst i.

Det yttre och sömnen har fått prioriteras bort de senaste veckorna, framför människoträffar, nya och gamla, samt jobb. Mår bra i psyket men utsidan säger annat. Är än en gång rädd för att få kroniska påsar under ögonen. Jobbet tär ändå mer än vanligt nu när de bygger ett nytt hus på innergården och byter balkonger och renoverar fasaden på framidan. Hela butiken vibrerar och det dånar av borrar dagarna i ända. Men jag tar hand om mig. Jag tränar regelbundet. Det är ett gott tecken.

Och ändå, trots att tiden går, så är din nyhet som en kniv i bröstet. Inte förens då inser jag att det levde lite hopp kvar inom mig, men nu är det bortryckt.

Får jobba i två dagar med att sudda ut. Orden 'han finns inte' får snurrar runt i mitt huvud om och om igen för att ta bort. Iaf för ett tag. För än en gång gör alla minnen så ont.

Men jag vet ju att det går över tillslut. Allt går över till slut. Tack gode gud (som för övrigt inte finns) för det.

Firade lillebror och sommaren med att gå till Lollapalooza på Gärdet och se en massa artister spela live. En härlig blandning av Brockhampton, Billie Eilish, Lana del Rey och Travis Scott. Fick även se en skymt av fina Ida.

Idag har jag gett blod för första gången och nu sitter jag på tåget på väg till Skåne för att få en till minisemester med pappa, storebror, hans Ida och deras Julie innan jag tar riktig semester och åker iväg till Jordanien nästa fredag. Galet. 

Jag mår bra. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, men hur många gör det? (Ska försöka sluta få den insiketen om och om och om...) Jag tror ändå det funkar bäst för mig att bara köra på och ta allt som det kommer när det kommer. Det är då det händer saker. Jag mår nog ändå som bäst då. Det har jag ju alltid sagt. När jag inte tänker och reflekterar för mycket. Får väl öva på att stanna upp och ta det lungt utan att fastna i grubblerier, men har ändå varit så glad med att sitta och sy halva natten efter jobbet denna vecka. Bara glömma allt omkring mig och fokusera till hundra med något pilligt. Det kommer jag alltid tillbaka till på något vis.

Mer än 130km gick vi. På fyra dagar. 43 km den sista dagen. Jag kommer nog förmodligen aldrig gå en så lång sträcka på en dag i mitt liv igen, men om jag blir tvungen, så känns skönt att veta att jag kan bara jag vill. Allt handlar om ens mind-set.  

Vi åt pasta med tonfisk och oliver till middag, levde på nötter och bars under dagen. Satte upp tältet när vi kände oss redo för sovsäcken. Precis där vi ville fick vi bo. Solen gick aldrig ner, så vi behövde inte vara rädda för mörkret.

Jag tänkte så mycket att jag slutade tänka. Om solen sken log jag och om det regnade märkte jag det knappt. På med regnjackan bara. Inget kunde riktigt komma åt mig.

Mina hälsenor är lite trasiga och ledsna på mig nu, men det gör inget, för nu ska jag ta hand om mig. Måla tånaglarna ljusblå och vara stadstjej. Gå till jobbet och känna som om allt vara var en dröm.

Kan vi låtsats att ni aldrig sett blommor förut?

För det är så det känns för mig. 

Andas in Magnolia, det är detta som är lycka. Radioaktivt självlysande gröna blad som spänger fram ur stammarna. Blommor som tränger sig fram genom jord och asfalt. Dagar av sol, vindstilla dagar av sol, och idag mysigt och friskt regn. Varför kan jag inte känna mig hundra procent mottaglig till detta? Det är det enda jag vill.

Hur beskriver man simpel glädje utan att det blir klyschigt? 

Är så sjukt tacksam just nu. För Stockholm, för tiden jag fick på Gotland i påsk och dom som befinner sig här i den närmsta kretsen omkring mig. Så tack för det, för er.

Tappade bort mina hörlurar för två söndagar sen på Snaps. En och en halv vecka i tystnad. Blöder igenom mina vita trosor. Fan. Det var så mycket lättre att hålla koll när jag proppade min kropp med hormoner. Efter 544 sidor i min bok hoppar det fram till sida 577, men hallå? Vad försöker universum säga mig? 

Men vet ni vad jag är glad ändå. För jag känner att mina onda cirklar håller på att rubbas. Jag gör ett ärligt försök att vara mer positiv. Jag vill vara glad och jag vill vara positiv. Jag tänker ofta på vilken ände det börjar i. Blir man glad för att man vill det eller blir man glad för att man är det? Jag tror nog faktiskt inte jag riktigt kan styra det.

Går på teater två dagar i rad. Vilken lyx. Det är något alderles speciellt med det. Att få scener uppspelade live framför sig. Bli en del av föreställningen. Se något som aldrig kommer vara detsamma som just då när man ser det. Blev tagen av pjäsen som Sabina tog med mig på. Den talade verkligen till mig. Manuset berörde. "Vilddjur" heter den och går på Dramaten, skriven av Lolo Amble.

Det finns ett enda träd i kungsträgården som har börjat blomma lite smått. En som gick förbi mig pekade uppåt och sa: "hopp" i förbifarten. Lite symboliskt ändå. Om man tror på sånt

Det är första gången sen jag var ca tio år som jag kännt att jag inte behöver någon för att göra mig hel. Jag är hel. Inte en halv i konstant sökande. Sen har jag förstås sprickor, massa sprickor, men det har vi alla, mer eller mindre. 

Om jag nu någonsin träffar någon igen så ska jag se till att jag förblir hel. Jag ska inte låta någon bryta av bitar av mig längre. 

Jag tror jag har blivit som alla andra som någonsin blivit sårade. På min vakt. Jag tänker inte längre lita på dom som lovar.

Det första jag ser när jag kollar mig i spegeln är ringarna under ögonen. Det är inte värt att försöka dölja dom, jag kan ändå inte lura någon. Den blålila huden tar sig igenom alla lager smink ändå. 

Detta är tiden på året då jag känner mig som fulast. Håret är grått efter ett halvår av mörker och min hud är så blek att den nästan är genomskinlig. Blek och krakelerad.

Jag går med skorna fulla av grus. Det finns ingen mening med att tömma dom för så småningom är dom fulla igen. Allt runtomkring mig är täckt av en tunn hinna grått, men därunder ytan kan man skymta färgerna och se slutet. Längtar efter framtiden.

Jag är ledsen och arg för att jag fortfarande bryr mig. Varför envisas jag alltid med att hålla ihop saker. Tejpa och klistra och lappa och laga tills jag själv inte vet vad som är vad mera. Är jag helt jävla blind? Helt i förnekelse?

Är det så att jag kanske helt enkelt inte är ämnad för tvåsamhet? Kommer jag alltid tillslut bli en börda?

Jag som alltid trott att meningen med livet är att dela det med någon.

Ibland känns det som det sitter en fet lapp i min panna där det står: Välkommen till hotell Clara. Ta vad du vill, släng det du inte gillar."

Det kanske är det som är min mening.

Ett bevis på allt jag gjort rätt

och allt jag gjort fel.

Du med ett leende som kunde få mig att gråta av glädje när det var jag som framkallat det.

Lillebror. Jag är så glad för att du finns. Tänk vad klok du är och vad fint att vi äntligen slutat gå om varandra. Att vi fick en ganska fin relation till slut.

Det är såhär jag alltid vill minnas dig. Med en semla i handen, i en t-shirt jag sytt, och med ett pilimariskt men snällt leende.

Din nya svartvita profilbild med det stora vita leendet är som en örfil genom skärmen.

Tror aldrig jag sett dig så lycklig.