Det/ Jag bara är så.
Jag är ett projekt i ständig process. Det är knäppt hur lätt det är att glömma det förflutna, det jobbiga och det bra. Det är knäppt hur lätt det är att hänga upp sig på det som är förgånget.
Det har hänt. Det finns inget man kan göra åt det. Det bara är.
Så vad ska jag göra? Fortsätta att försöka bearbeta det? Men jag vet ju inte ens på vilket sätt. Jag är så rädd att trampa snett. Hamna fel och djupare ner. Alla gör fel jag är inget undantag. Men det är så mycket svårare att förstå dina beslut och val. Och jag måste. Jag måste förstå och acceptera. För att kunna lämna det bakom mig.
Kommentarer
Trackback
