Jag är en osäker liten skit, som bakom ett skört skal, av jag vet inte ens vad, försöker dölja alla mina brister. Ibland lyckas jag jag göra skalet så pass hårt att jag nästan tror att jag är denna starka människa på riktigt. Att jag är någon värld att se upp till.

 

Vill ni veta vad som krossade skalet denna gång? Vad som är min största svaghet? Kärlek. Och jag som tappat hoppet helt. Trodde jag va. Men vem försöker jag lura? Jag är en romantiker. Jag tror på kärlek så hårt att om jag slutade tro tror jag inte det skulle finnas någon Clara kvar. 

 

Det är för bra för att vara sant. Vad skulle kunna finnas här hos mig som inte går att finna i någon annan? En tanke som inte kan låta bli att poppa upp hela tiden. Jag får tårar i ögonen när jag känner mig så svag. Jag fylls av ilska för jag vet att det är meningslöst att tänka dessa tankar.

 

Jag måste bara tro. Tro på honom. Tro på mig. Och även se igenom de skal som andra byggt upp. Jag är minnst lika bra som de andra. Jag får inte låta mig luras. Sluta att bara se det bästa i alla. Låt dig inspireras av det bra hos dom, men även lära dig något av det dåliga du ser hos dom. 

 

För trots allt är det så att det jag beundrar näst mest hos mina förebilder deras brister. Det som gör dom mänskliga.

 

Plötsligt bara fanns du där. Plötsligt var du i mitt liv och tog plats. Plats i de viktigaste och varmaste delarna i mig. Lever i en dröm och jag vill inte vakna.

Förutom att ha korsat vägar och spunnit ett garnnystan med honom. (Fin hela vägen inifrån och ut.) Så har jag utökat min skosamling, skapat med färg, misslyckats med bläck, fikat med far och bror, haft min kusin i stockholm, ätit sushi, ätit sushi med min Sandrah, upplevt Ola Fureliasson och Robert Mapplethorpe med mamma och gammelmoster och åter träffat honom igen.

Hur bra?

Hej cyberrymden,

Jag igen. November alltså. Vad har du att erbjuda mig?

 

Livet spårar och jag älskar det. Jag har inte haft tid till att tänka för någon har kommit och gjort alla mina vardagar. Och sen i helgen har jag haft min Ottilia på besök. Fotografiska, cafe string, klättring och en hel del prommenerade. Har nog aldrig prommenerat så mycket i Stockholm som jag gjort denna vecka och det var ett bra val i tid. En tid då höstträden har stått i full blom i alla nyanser av gult, oranget, brunt, rött och nästan radioaktivt rosa. Helgen innan firade vi till och med hösten eftersom min mamita fyllt hela 60. Magdans, svensk sång, spansk sång, pumpasoppa och tårta. Det var fint.

 

Nu är det snart en ny helg och det har börjat bli mörkt och kallare och gråare och kalare. Men det är okej så är livet och jag har turen att ha saker att se fram emot.

 

 

Cause i like the wat tears fit my cheek 

In darker moments i cry 

How i love the way tears suit my fave

I like it salt, i like it wet 

Like my makeup in a mess 

So i cry hard to let it fall 

And i wont stop until my tears are all shes

I cry for you cry for you

I vet because i cant help it

So it runs and it falls

And aint no stoppin at all

Let it fall, let it fall

Lykke Li, så underskattad.

Lördag, söndag. Har aldrig uppskattat en helg som denna. Vakna utan alarm och vara helt lagom utvilad, ta all tid man känner att man behöver till frukost. Ha lite lösa planer men ändå tid till att vara spontan. Lagom - ett tråkigt ord som passar väldigt bra in på denna helg. Om jag skulle beskrivas med ett ord just nu skulle det nog vara: likgiltig.

Vara lika cool som min bror och byta bort alla kolhydrater mot fett, vitaminer och proteiner. Varför? Jo för att jag tror på att kolhydrater bara är en sorts utfyllnad. Jag känner mig så mycket lättare i magen utan bröd pasta och ris som jag tror vi trycker i oss för mycket av. Det svåraste att undvika är bröd och bullar. Jag älskar bröd och skulle lätt kunna äta mackor till alla måltider. 

Så ja, hela grejen går sådär kan jag ju säga. Kärnmåltiderna ser bra ut, men småätandet sitter kvar en aning och det suger, det finns ju så ofta bullar och goda små brödbitar på jobbet, haha! Och det är ju nästan värt även om jag får ont i magen av det... Men ändå kolla vilken fruktansvärt god mat min pappa lagar till mig. Jag är så tacksam för min fina pappa och om en sak är det verkligen kul att testa nya recept. Det finns ju så mycket man kan göra med grönsaker! Och det ger så mycket mer smak än ris och pasta som man lätt kan byta ut mot "blomkålsris" och stuvad purjolök. Och lasagne plattorna kan man ju byta ut mot abergine. Toppen hurra säger jag!

Kan lätt tipsa alla rätter.

Vårda dina relationer. Vän, partner, syskon, förälde, morföräldrar, moster, syssling som kusin.

 

Efter att ha lyssnat på min första pod någonsin insåg jag något. (Ja jag har alltid varit efter NÄSTAN med allt. Och nej jag skäms faktiskt inte för det. Jag tar bara längre tid att ska en uppfattning.) Där i poden blev jag påmind om många viktiga småsaker och tankeflödet vreds upp några varv. Det finns så mycket att diskutera, så många åsikter att ha, och jag tror jag gillar det. Finns förstås mycket skitpodar, men det är ju bara att rensa bort.

 

Men, hur som haver: Vårda de relationer som är viktiga för er. Ta ingen för givet. Vilket kanske låter som en självklarhet, men det kan lätt bli så att man gör det omedvetet och det kan vara svårare för många än man tror. Ibland har man en kompis som är den som är den som hör av sig, men det betyder inte att du inte borde göra det, för då blir det ju ändå så att du tar relationen förgivet? För om det inte är liksidigt så rinner det ändå tillslut ut i sanden. Och det känns ju bara trist och onödigt om det är något som hade kunnat vara något värdefullt och fint.

 

Var aldrig rädd att höra av er eller överhuvutaget berätta vad ni känner och tänker. Det är bara win win. 

 

Btw poden heter Flora & Frida om någon vill lyssna.

 

 

Ny vecka nytt försök

Men efter en närmare titt så kan jag inte annat än att digga det. Hennes kollektioner är ju så genomtänkta, fyndiga och har så viktiga budskap! Och ordvitsarna med hennes efternamn är ju genialiska.

AW10

Det är höst,

temperaturen faller,

och jag inser att det enda jag lägger märke till är par. Lyckliga par som håller hand, bor i varandras famnar, borrar in sig i varandras ansikten och tittar på varandra med kärlek i blicken.

 

För ett år sedan, vid denna tid hade jag någon som jag kände så för. Någon som jag fick krypa ner under täcket med och värma mig hos, trassla in mig i, känna mig 100% trygg hos och somna med till en jämn tung andning, någon som jag snabbt anpassade min egen till, vi blev till en. 

 

För några dagar sedan blev det plötsligt så tomt och jag insåg att det är detta jag saknar. En sån trygghet, inte bara närhet. För det är lätt att få, men just den tryggheten. Det är något svårare att finna. Att ge all sin tillit till någon och lita på att den är liksidig, att verkligen andas ut hela vägen. Det är som en sorts terapi/meditation. Det är ett enkelt sätt att koppla bort sin omgivning och bli av med all stress. Vår bubbla. Den sprack.

 

Stress något som verkligen tagit över i mitt liv just nu.

 

(Sista bilden är ritad av min favorittatuerare. Instagram: mhuretelander)

 

Uppdate: 

Och ja jag vet att förhållanden inte är = trygghet. Och att det är en Bergdahlbana, men det kommer många fina stunder med det.

Jag lovar du betyder någonting

Du orkar ta dig igenom det här

Du räcket till, så var den du är

 

Brinn pengar brinn

Jag vet att du är värd någonting

Du är hoppet i ett IQ-fritt land 

Du är drömmarna jag drömmer ibland

 

Tecknar, jobbar, stressar, sover någon slags stresssömn, jobbar, spenderar pengar på kalorier, jobbar, äter kalorier, jobbar, "sover", läser på bussen, läser på jobbet, läser istället för att sova, blir glad av meningslösa cyberkonversationer från Norrland och andra änden av stan, drömmer konstiga korta drömmar, jobbar, är barnvakt och äter mer kalorier utan att träna. 

 

Så under dessa två dagar jag hunnit vara hemma så har jag (förutom sovit, vaknat, sovit, typ svimmat på väg till alvedonen och inte ens kunnat svälja mitt saliv) ätit ett helt glasspaket, läst, tecknat och sett tio avsnitt av one tree hill. 

Idag mår jag däremot mycket bättre och jag ser detta som en stor fet varning från min kropp att ta hand om mig själv bättre och lyssna. Lyssna bara på mig själv när det kommer till vad jag borde göra. Inte styras av andra, men det är dags för riktiga rutiner.