Axel på beckmans modevisning, kompisar på 60, min creation på Sanders hud, försök till julstämning, halvklara bilder, tankar sammanfattade i 10 sekundersbilder, jobb, jobb, jobb, men även förstås trygga och varma nätter brevid någon jag älskar.






Vem är jag? Separationsångesttänk
Jag är en osäker liten skit, som bakom ett skört skal, av jag vet inte ens vad, försöker dölja alla mina brister. Ibland lyckas jag jag göra skalet så pass hårt att jag nästan tror att jag är denna starka människa på riktigt. Att jag är någon värld att se upp till.
Vill ni veta vad som krossade skalet denna gång? Vad som är min största svaghet? Kärlek. Och jag som tappat hoppet helt. Trodde jag va. Men vem försöker jag lura? Jag är en romantiker. Jag tror på kärlek så hårt att om jag slutade tro tror jag inte det skulle finnas någon Clara kvar.
Det är för bra för att vara sant. Vad skulle kunna finnas här hos mig som inte går att finna i någon annan? En tanke som inte kan låta bli att poppa upp hela tiden. Jag får tårar i ögonen när jag känner mig så svag. Jag fylls av ilska för jag vet att det är meningslöst att tänka dessa tankar.
Jag måste bara tro. Tro på honom. Tro på mig. Och även se igenom de skal som andra byggt upp. Jag är minnst lika bra som de andra. Jag får inte låta mig luras. Sluta att bara se det bästa i alla. Låt dig inspireras av det bra hos dom, men även lära dig något av det dåliga du ser hos dom.
För trots allt är det så att det jag beundrar näst mest hos mina förebilder deras brister. Det som gör dom mänskliga.

Even
I'm not trying
to build a tower
because I think
I'm still trying to
convince myself that
I'm allowed to put
my bricks here
at all
-okänd
Han
Plötsligt bara fanns du där. Plötsligt var du i mitt liv och tog plats. Plats i de viktigaste och varmaste delarna i mig. Lever i en dröm och jag vill inte vakna.
Förutom att ha korsat vägar och spunnit ett garnnystan med honom. (Fin hela vägen inifrån och ut.) Så har jag utökat min skosamling, skapat med färg, misslyckats med bläck, fikat med far och bror, haft min kusin i stockholm, ätit sushi, ätit sushi med min Sandrah, upplevt Ola Fureliasson och Robert Mapplethorpe med mamma och gammelmoster och åter träffat honom igen.
Hur bra?

Misslyckat försök till att få ner honom på papper.






Han heter Joel förresten, och har sitter han och äter kakor på mitt golv med misstanke i blicken.
Antonio Lopez (1943-1987)
Catchup
Hej cyberrymden,
Jag igen. November alltså. Vad har du att erbjuda mig?
Livet spårar och jag älskar det. Jag har inte haft tid till att tänka för någon har kommit och gjort alla mina vardagar. Och sen i helgen har jag haft min Ottilia på besök. Fotografiska, cafe string, klättring och en hel del prommenerade. Har nog aldrig prommenerat så mycket i Stockholm som jag gjort denna vecka och det var ett bra val i tid. En tid då höstträden har stått i full blom i alla nyanser av gult, oranget, brunt, rött och nästan radioaktivt rosa. Helgen innan firade vi till och med hösten eftersom min mamita fyllt hela 60. Magdans, svensk sång, spansk sång, pumpasoppa och tårta. Det var fint.
Nu är det snart en ny helg och det har börjat bli mörkt och kallare och gråare och kalare. Men det är okej så är livet och jag har turen att ha saker att se fram emot.
Let it fall, let it fall
In weakest moments i weep
Cause i like the wat tears fit my cheek
In darker moments i cry
How i love the way tears suit my fave
I like it salt, i like it wet
Like my makeup in a mess
So i cry hard to let it fall
And i wont stop until my tears are all shes
I cry for you cry for you
I vet because i cant help it
So it runs and it falls
And aint no stoppin at all
Let it fall, let it fall
Lykke Li, så underskattad.
Medelmåttig, färglös, trist, likgiltighet
Lördag, söndag. Har aldrig uppskattat en helg som denna. Vakna utan alarm och vara helt lagom utvilad, ta all tid man känner att man behöver till frukost. Ha lite lösa planer men ändå tid till att vara spontan. Lagom - ett tråkigt ord som passar väldigt bra in på denna helg. Om jag skulle beskrivas med ett ord just nu skulle det nog vara: likgiltig.




När jag skriver här försöker jag alltid ha i åtanke att det ska vara om saker som jag själv kommer tycka är intressanta att läsa tillbaka på, ärlighet är intressantast. Det och att träna på att sätta ord på tankar är hela tanken med denna bloggen för det som undrar. Som ett usb, en minnesbank med viktiga bilder och fakta för min dator aka hjärnan.
I torsdags tog jag mitt sista piller proppat med hormoner. Över ett år har gått och nu är det dags att prova utan och se hur jag mår. Det känns både skönt och jobbigt, varför vet jag inte helt, men det känns ändå som det bättre beslutet för var dag som går.
En tid och små spekulationer





En till liten tid har passerat i mitt liv. Det har gått upp och ner både klättermässigt, känslomässigt, fysiskt-/ psykisktmåendemässigt.
-:
Jag har en ihärdig förkyldning som sitter i bihålorna, fortfarnade, och jobbet är tufft. Tuffare än vad jag vill inse. Har fått lära mig ta hård kritik och det är jobbigt att höra att man inte räcker till men en viktig påminnelse för det gör ingen någonsin.
+:
• Jag har varit på mitt första träningspass på ett bra tag nu. Körde ett flexsoft förra söndagen och det var precis lagom. Idag körde jag ett tabatapass hemma medans alla mina svarta kläder tvättades och jag är fruktansvärt otränad, men jag är redo för att ta tag i det. Och det känns bra.
• Var på en liten mitt i veckan utställning med min kulturkompis Ellinor på Liljevalchs.
• Jag har tagit på mig några fler barnvaktspass igen också. Jag gillar det. Att få sätta lil-Klara i vagnen och köra hem genom centrum och prata med henne. Jag hade verkligen glömt hur små, oförståndiga, jobbiga och underbara små små människor är. De är så clueless, lättroade och fantasifulla. Inget är självklart. Jag gillar det verkligen. Det gör mig både nostalgisk, för jag tror jag var rätt lik henne när jag var liten, och det ger mig mer förstående för mycket. Mina bröder och andra.
• Denna helg drog jag över Sabina hem till mig i fredags. Lagade inkokt lax till henne och sedan satte vi oss i soffan med en kanna te och pratade igenom allt. Vi behövde lätta på våra hjärnan och kom en bra bit på vägen. Det var även mycket mysigt att ha någon sovandes i sin säng som då och då (förmodligen trodde jag var Niklas och) kramade mig i sömnen. Närhet<3
• Denna helg har jag även ansträngt mig med frukosten bananpankakor, äggröra, fil och Paulina granola med Järvsöplockade blåbär. Jag ÄLSKAR frukost. Och fika. Med mig själv.
• Jag tog också och provade på ett nytt extrajobb denna helg i en liten festvåning i gamla stan. Jättefint var det och jag trivdes.
• Idag har jag även tagit med min overlock från mamma till pappa och jag ska ta och lära mig den denna vecka är det tänkt. Ska sy ett par svarta viskosbyxor med Linneas mönster och även sy upp pappas kavajärmarnar för hand. Det är på tiden att dessa händer får sy lite.
Veckans insikt: selfies är självporträtt. Så skäms ej för dom. Ta så många du vill. Det boostad även självförtroendet. Du är vacker.
(Btw: dessa långa förvirrande inlägg som kommer direkt från mitt virriga huvud hamnar i en ny kategori som heter: spekulation)
Jag försöker...
Vara lika cool som min bror och byta bort alla kolhydrater mot fett, vitaminer och proteiner. Varför? Jo för att jag tror på att kolhydrater bara är en sorts utfyllnad. Jag känner mig så mycket lättare i magen utan bröd pasta och ris som jag tror vi trycker i oss för mycket av. Det svåraste att undvika är bröd och bullar. Jag älskar bröd och skulle lätt kunna äta mackor till alla måltider.
Så ja, hela grejen går sådär kan jag ju säga. Kärnmåltiderna ser bra ut, men småätandet sitter kvar en aning och det suger, det finns ju så ofta bullar och goda små brödbitar på jobbet, haha! Och det är ju nästan värt även om jag får ont i magen av det... Men ändå kolla vilken fruktansvärt god mat min pappa lagar till mig. Jag är så tacksam för min fina pappa och om en sak är det verkligen kul att testa nya recept. Det finns ju så mycket man kan göra med grönsaker! Och det ger så mycket mer smak än ris och pasta som man lätt kan byta ut mot "blomkålsris" och stuvad purjolök. Och lasagne plattorna kan man ju byta ut mot abergine. Toppen hurra säger jag!

Älgköttbullar, kantareller, blomkålsmos och roculasallad med avocado och tomat.
Inkokt lax och morot med zucchini, purjolök och brocolisparrisar

Aubergine lassange med mozzarella
Kan lätt tipsa alla rätter.
Dagens note to self:
Vårda dina relationer. Vän, partner, syskon, förälde, morföräldrar, moster, syssling som kusin.
Efter att ha lyssnat på min första pod någonsin insåg jag något. (Ja jag har alltid varit efter NÄSTAN med allt. Och nej jag skäms faktiskt inte för det. Jag tar bara längre tid att ska en uppfattning.) Där i poden blev jag påmind om många viktiga småsaker och tankeflödet vreds upp några varv. Det finns så mycket att diskutera, så många åsikter att ha, och jag tror jag gillar det. Finns förstås mycket skitpodar, men det är ju bara att rensa bort.
Men, hur som haver: Vårda de relationer som är viktiga för er. Ta ingen för givet. Vilket kanske låter som en självklarhet, men det kan lätt bli så att man gör det omedvetet och det kan vara svårare för många än man tror. Ibland har man en kompis som är den som är den som hör av sig, men det betyder inte att du inte borde göra det, för då blir det ju ändå så att du tar relationen förgivet? För om det inte är liksidigt så rinner det ändå tillslut ut i sanden. Och det känns ju bara trist och onödigt om det är något som hade kunnat vara något värdefullt och fint.
Var aldrig rädd att höra av er eller överhuvutaget berätta vad ni känner och tänker. Det är bara win win.
Btw poden heter Flora & Frida om någon vill lyssna.
Aka
Ny vecka nytt försök

10 days of pefect tunes, the colours red and blue.
Ann-Sofie BACK
Ja, det är ju ingen hemlighet att jag har fallit lite för det den svenske modedesignern Emma Maria Ann-Sofie Back gör och sättet hon gör det på. När jag började se väskorna med BACK remmarna (som jag för övrigt läste som BLACK) förstod jag verkligen inte grejen. Eftersom hennes design är så simpel och rå, så finns det mycket man bara kan se om man läser mellan raderna, så mycket som man missar efter en första blick.
Men efter en närmare titt så kan jag inte annat än att digga det. Hennes kollektioner är ju så genomtänkta, fyndiga och har så viktiga budskap! Och ordvitsarna med hennes efternamn är ju genialiska.
I en dokumentär som k special gjort (Never BACK Down) inleder hon med att säga:
"Några saker jag älskar USA, att plocka blommor och min hunde Beverly. Några saker jag hatar Gina Tricot, Alegiker och fransk film."
Efter bara några sekunder inser man att hon är en person som vet vad hon vill och kör på det utan att blinka.
Hon väljer att hela tiden vara i opposition: göra visningar baklänges, använda "vanliga" tjejer som modeller, spela musik som ingen vill höra, ge goodiebags med kondomer (fuck BACK) och toapapper (BACK rolls) och välja det som uppfattas som ocoolt som inspiration, eller i alla fall oväntat. Teman som exempelvis skräckfilm, porr och sexualisering av samhället.
Att hon valde att åka på semester på årets Sthlm modevecka ss16 och skicka en videohälsning på sin egen visning är ju bara för underbart. Att hon vågar göra narr av hela hajpen.
"Back ska bli Sveriges största och viktigaste modehus" (-Back i intervju i DN 2013)
Ja, som om det inte fanns mer att gilla. Vilka mål!
AW10


AW09

AW13
SS15

AW11


SS11

Samarbete med försäkringsbolaget IF AW14 "watch your BACK"
15min porträtt

Selfie/självporträtt-så man ser sig själv och vill uppfattas.
Pappa
höstkänslor
Det är höst,
temperaturen faller,
och jag inser att det enda jag lägger märke till är par. Lyckliga par som håller hand, bor i varandras famnar, borrar in sig i varandras ansikten och tittar på varandra med kärlek i blicken.
För ett år sedan, vid denna tid hade jag någon som jag kände så för. Någon som jag fick krypa ner under täcket med och värma mig hos, trassla in mig i, känna mig 100% trygg hos och somna med till en jämn tung andning, någon som jag snabbt anpassade min egen till, vi blev till en.
För några dagar sedan blev det plötsligt så tomt och jag insåg att det är detta jag saknar. En sån trygghet, inte bara närhet. För det är lätt att få, men just den tryggheten. Det är något svårare att finna. Att ge all sin tillit till någon och lita på att den är liksidig, att verkligen andas ut hela vägen. Det är som en sorts terapi/meditation. Det är ett enkelt sätt att koppla bort sin omgivning och bli av med all stress. Vår bubbla. Den sprack.
Stress något som verkligen tagit över i mitt liv just nu.
(Sista bilden är ritad av min favorittatuerare. Instagram: mhuretelander)
Uppdate:
Och ja jag vet att förhållanden inte är = trygghet. Och att det är en Bergdahlbana, men det kommer många fina stunder med det.
Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder någonting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcket till, så var den du är
Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland
Hej jag lever men går fortfarande i autopilot. Inga rutiner här och jag blir besviken på mig själv men är ändå inte inställd på att ta tag i det.
Tecknar, jobbar, stressar, sover någon slags stresssömn, jobbar, spenderar pengar på kalorier, jobbar, äter kalorier, jobbar, "sover", läser på bussen, läser på jobbet, läser istället för att sova, blir glad av meningslösa cyberkonversationer från Norrland och andra änden av stan, drömmer konstiga korta drömmar, jobbar, är barnvakt och äter mer kalorier utan att träna.
För övrigt:
köpte en ny mössa och den gör mig glad. Mammas komentar: Du kommer ju aldrig kunna flytta hemifrån. Äter en kaka: du sa ju att du bara äter bullar på jobbet.
In the desert
Rene Gruau (1909-2004)
En stor inspiration inom modeillustration.
Hejhopp min kropp sa stopp
Ja, det hann visst gå en dag av mina stora jobbplaner innan en halsfluss bröt ut. Men nu har jag fått antibiotika och så fort febern gått ner och min kropp orkar så kan jag jobba igen.
Så under dessa två dagar jag hunnit vara hemma så har jag (förutom sovit, vaknat, sovit, typ svimmat på väg till alvedonen och inte ens kunnat svälja mitt saliv) ätit ett helt glasspaket, läst, tecknat och sett tio avsnitt av one tree hill.
Idag mår jag däremot mycket bättre och jag ser detta som en stor fet varning från min kropp att ta hand om mig själv bättre och lyssna. Lyssna bara på mig själv när det kommer till vad jag borde göra. Inte styras av andra, men det är dags för riktiga rutiner.
Livin la vida jobba
















Idag börjar nedräkningen av mina 12 arbetspass på rad. Fem på advokatsbyrån, två hos Carlos och sen fem igen på advokatsbyrån innan jag får en riktig helg. Dessutom har jag i alla fall två dagar under denna period då jag ska hämta barn från dagis/skola.
Ska bli spännande att se hur jag klarar detta, men jag kunde liksom inte tacka nej när Carlos frågade. Jag hade ju ändå inget bättre för mig, eller..?
Jag trivs helt ok bra där jag är. Det känns rätt att fylla mina dagar med att tjäna pengar som man kanske kan bygga något på. En resa? En framtid? Och mina arbetskollegor är verkligen snälla och det verkar som att jag uppskattas vilket är underbart.
Men jag måste vara ärlig mot mig själv och när jag ställer frågan - är jag glad?, så var jag faktiskt inte. Jag är glad i stunder då jag glömmer bort allt, då jag verkligen bara är i nuet, när jag umgås med folk som jag älskar. Men räcker det? Ibland känns det som om dom stunderna blir färre o färre. Och som att jag bara låtsas och till slut lyckas övertyga mig själv om att det är sant att det är bra.
Mesta delen av tiden trycker jag bort alla mina känslor. Jag orkar inte med dom och att vara i autopilot är lättare, att gå runt med en känsla av att verkligen inget spelar någon roll. En känsla som kommer fram när jag inte har fyllt upp min tid med annat och tvingat mina tankar på annat spår.
Vad är egentligen glädje? Och hur stora mängder behöver man? Jag tror på att man behöver vara nere ibland för att nå toppar, men hur djup är okej att gå? Jag vill inte fastna.
Det är så onödigt.