Senate stickprojektet
Hej. Här ligger jag med influensa och tycker jättesynd om mig själv :). Växlar mellan att frysa så att hela huden knottrar trots att jag har dubbla duntäcken och filt, samt att koka. Känns som något käkar upp mig inifrån.
Nog om det. Tänkte visa upp min Pelle Svanslös vante som jag stickat på jobbet. Ett par inte särskit snygga, men praktiska vantar. Ska kanske göra ett par i en roligare färg nästa gång. Hursomhelst hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle kunna sticka något så avancerat som detta för typ ett år sedan.
sommaren är räddad
Vi ska sova i beduintält under tusen stjärnfall i Wadi Rum och vandra upp för sandfärgade klippor i Wadi Dana. Bada i döda havet och se på när de tänder hundratals ljus över Petra i skymningen.
Vi ska åka tillbaka till ett hem från ett tidigare liv.
din alltid. alltid?
När vi skriver så gör varje meddelande mig besviken. Jag vill ju ha mer. Mer än ett okej. Mer än ett förlåt. En stark reaktion. En tröst.
Jag har väntat sen första gången du sårade mig.
Och jag väntar fortfarande på det där stora beviset på att det är mig.
Bara mig du vill ha.
Jag tror inte på att saker bara blir
Förhållanden tar inte bara slut. De tar slut för att man vill det.
Man glider inte ifrån varandra bara sådär av en slump. Innerst inne så vill man inte anstränga sig för att få det att funka.
Varför tar sånt här så himla lång tid för mig att inse. Vem hade jag varit idag om jag bara fattat då när det började. Slutat klamra mig fast i någon som inte vill. Blåögt och blint.
.
Ibland tänker jag på den dagen du träffar en snygg, smart, stabil fransyska/svensk/övrig världsmedborgare att ersätta mig. (Kanske har du redan träffat henne?)
Fan. Vad ont det kommer göra då.
insikt
Jag vill inte träffa någon ny. Tanken på någon annans händer på min kropp ger mig panik. Precis som tanken på någon annans händer på honom ger mig ångest. Ibland när jag blundar är det den bilden som är fastetsad bakom mina ögonlock. Inte konstigt att jag inte kan sova då.
Men. Jag måste lära mig att leva med den tanken. Det är det enda jag kan göra.
mars den 1:a
Var hos min älskade mamita idag och hon fick mig att måla.
Första gången jag målar stående vid staffli, första gången jag målar med kniv, första gången jag börjar en målning med de tre färgerna jag tycker allra minst om, men störst av allt: första gången på mer än 10 år som jag målar
bara med känsla, helt och hållet från huvudet utan referensbild.
När tavlan var klar var det första Marilyn sa: men är det inte Joel?
Jo. Visst var det han. Helt omedveten om det, fram tills att hon sa det, hade jag målat honom. Obehagligt.
Att vara hemma hos Marilyn och Christer är bland det bästa jag vet. Blir alldeles lugn och varm i kroppen och känner mig så omhändertagen. Det är en så skön aura i lägenheten, känner inte så någon annanstans.
Idag slog det mig även att hon är en av mina största förebilder. Är så imponerad av denna människa, ni anar inte. Hon är en så godhjärtad äventyrare och konstnär ändå in i själen. Är få människor jag känner mig så begeistrad av. Förstår
verkligen att pappa blev helt tagen av henne.
13 dagar
Jag avföljer hans kortidorskamrat på Instagram. Jag orkar inte se hans ansikte när jag inte är förberedd.
Jag funderar på att träffa någon ny. En distraktion i mänsklig form. Dom är ju så lätta att hitta. Behöver fylla upp alla mina timmar med något.
Jag glömmer nästan bort, skrattar till och med lite för mig själv under det blå mobilskärmsljuset, när jag skriver med någon slumpmässig snäll. Det är väl ändå okey? Eller är det destruktivt? Jag kan inte se skillnad mera.
Det är ironiskt
att du hittade mig i spillror och lämnar mig i samma skick
kvällsdestruktiv
Nu snackar han skit om mig med sina kompisar
Nu är han ute och dansar och ler mot andra
Nu kysser han någon annan
Nu har han nästan glömt bort mig helt
Känner mig så ensam, men det finns ju ingen annan jag vill spendera mina kvällar med.
Jag var nog aldrig tillräckligt tydlig med det.
självisk
Det är konstigt hur jag kan gå från att älska så mycket till att på något skevt vis vilja såra dig.
För jag vill,
att du också verkligen ska känna att du har förlorat någonting.
Kan inte hjälpa det.
Jag kan inte gå med på att du får ha mig bara på det viset som passar bäst för dig, bara på dina villkor, du har ändå valt bort mig. Jag måste sätta upp tydliga gränser. Hela min kropp skriker av förvirring annars.
För jag trodde, och jag hoppades ju ändå att det skulle vara vi. För alltid. Vilken jävla idiot jag var.
6.30
The worst part is how it fuckes up my sleep. I fear the waking up because I know I will have to start over when I do. I wake up with this ache in the pit of my belly. It's strange how psychological pain can be so physical. It feels like all my energy goes to keeping my hands away from writing to him. I want to ask how he feels. If he is sure that he made the right decision... But somewhere I know that off course he is sure. And that's why I desperately try not to write.
Sorry to make you wake up to that terrible message. I really don't want to bother you but I feel like writing to you when it is at its worst maybe will make it better. (So selfish of me, I'm sorry) I feel so lonely waking up this early when I'm still so tired. I hate not being able to fall asleep again because of this stupid pain that I really just want to go away.
Rupi kaur - milk and honey
-
Femtio procent av mig visste att det inte gick mera. Att vi drog åt för olika håll. Att de där sakerna som jag låtsats inte var så viktiga för mig egentligen var det. Att du aldrig skulle kunna älska mig på det sättet som jag behövde för att det skulle gå. Att jag kanske till och med blivit en sämre version av mig själv efter vår tid tillsammans.
• Bli bättre på att spara pengar för framtiden
• Rensa bland mina prylar samt hjälpa mamma storrensa.
• och sist men inte minst försöka sluta känna att jag har ansvar för alla runtomkring mig. Detta var lite av årets första insikt. Att jag ofta tar på mig hur folk mår och tror att det är min uppgift att alla ska må bra. Det här har blivit ett stort problem, och är något som gör att jag har jättesvårt att slappna av och släppa lös mig själv helt. Jag kan känna att jag har ett ansvar för människor i min närhet som jag inte ens känner. Vilt främmande människor som jag tror ska påverkas av hur jag är eller vad jag säger. Detta stressar mig förstås enormt och har gjort att jag drar mig för sociala sammanhang med för många främmande människor som jag inte känner mig trygg med. Trots att jag egentligen innerst inne är en mycket social person. Att bara inse detta var en stor befrielse.
Men femtio procent av mig ville så gärna att vi skulle kunna lösa det. Få det att funka och börja älska varandra så där som vi gjorde där i början. Att dina ögon skulle börja glittra sådär som det gjorde varje gång när du kollade på mig.
Men det var mer än femtio procent i dig som inte ville mer.
Så det tog slut. Jag hade inget val mera. Inget att göra. Helvete. Det var för utslitet och utnött. Vi var ett gammalt favoritplagg som blivit så trasigt att det bara inte gick att ha mera.
Och hur mycket jag än låtsas att allt var ditt fel på grund av att det inte känndes som om du såg en framtid tillsammans så hade jag också gett upp. För länge sedan. Min vilja att försöka lappa och laga det där favoritplagget tog slut där någon gång sakta men säkert.
Jag hoppas att jag någon dag kommer kunna älska någon sådär som jag gjort med dig. Att jag den gången kan hitta någon som vågar satsa på riktigt på mig.
en chill januari 2019
Semlepremiär, snö regn och slask, jobb, tripp till Uppsala samt mysig skåning på besök kan sammanfatta denna januari ganska bra.
Inte så mycket sömnad och inte särskilt mycket stickning heller för den delen, men däremot en hel del meditation. Har börjat använda appen headspace som har förföljt mig ett tag och jag kan verkligen varmt rekommendera den till de som är nyfikna. Det är skön australiensisk engelsk helt odömmande röst som guidar en genom meditationssession på 5-15 min. Låter ju helt knasig när jag säger det, men att köra tio min varje dag har verkligen fått mig att slappna av och vara lite mera i nuet.Denna månad har jag helt enkelt satsat på det och att gå på olika friskispass 2-3 gånger i veckan gärna skivstång yoga core och spinning. Blir spännande att se vart kroppen och hjärnan leder mig i februari.
En sak jag har stickat är ett par barnvagnar som förhoppningsvis kan få hänga någonstans i butiken såsmåning om
från dec 2018 jan 2019 tankar kring detta
Har skrivit upp en liten lista med mål i år. Tror nog det kan vara bra att sätta upp lite punkter att försöka pricka av mer eller mindre eller bara ha i åtanke, känner mig nog redo för det igen. Några av målen är rätt lika dom jag skrev ner för 3 år sen men jag tror att jag kanske kan lyckas denna gång.
Punkterna lyder:
• Träna för att bli starkare och må bra• Bli bättre på att spara pengar för framtiden
• Rensa bland mina prylar samt hjälpa mamma storrensa.
• Att ta körkort (det skulle va en frihet)
• och sist men inte minst försöka sluta känna att jag har ansvar för alla runtomkring mig. Detta var lite av årets första insikt. Att jag ofta tar på mig hur folk mår och tror att det är min uppgift att alla ska må bra. Det här har blivit ett stort problem, och är något som gör att jag har jättesvårt att slappna av och släppa lös mig själv helt. Jag kan känna att jag har ett ansvar för människor i min närhet som jag inte ens känner. Vilt främmande människor som jag tror ska påverkas av hur jag är eller vad jag säger. Detta stressar mig förstås enormt och har gjort att jag drar mig för sociala sammanhang med för många främmande människor som jag inte känner mig trygg med. Trots att jag egentligen innerst inne är en mycket social person. Att bara inse detta var en stor befrielse.
I det sista målet kanske det till och med ska ingp att ta tag i detta på riktigt och söka profssionell hjälp. För det är ju något som bromsar mig mycket i vardagen. Saker som borde kännas kul känns liksom inte kul. Vi får se.
Vi går vidare till att släppa det året som har gått. Här har vi iaf dom mest gillade bilderna på Instagram som någon slags sammanfattning på 2018. kännas som om dessa bilder lika gärna kunnat vara från 2017. Jag har helt tappat uppfattningen av åren som pärlor på ett pärlband. Så som det nog ska kännas. För mig känns det mer som om alla år ligger huller om buller i en enda stor hög av olika liv. Ja så känns det. Och varje liv är en klump av ca 5 år. Det kan delas upp det såhär: de 4 första åren i som jag inte minns utan att kolla på bilder. De 5 åren efter i Jordanien, mina grundskoleår på Lidingö, min gymnasietid på St Eriks och de senaste snart 4 åren efter det. Sidospår...
Hursomhelst även om det varit en berg och dahlbana känslomässigt alla de senaste åren, så har jag något som jag verkligen är glad över med 2018: att det faktiskt har varit ett extremt kreativt år. Jag kom verkligen igång med sömnaden seriöst det här året. Vilket är något jag nästan trodde att jag skulle ge upp helt. Men jobbar man i en tygbutik och omringar sig med duktiga kreativa sömnadsmänniskor så blir det som det blir. Det blev även året jag stickade som en tok och ritade tre hela porträtt! Ett på Joels farfar och en bild med farmor och farfar. Är himla nöjd även om jag fick tvinga fram dom.
Hej Julie
Den 7:e december klockan 21.14 2018 föddes Julie Norborg som är Marcus och Idas bedårande dotter.
Hon är ett litet mirakel och jag kommer föralltid att älska henne och skämma bort henne med nysydda kläder. Tänk bara vad hon är omringad av lugna, kreativa harmoniska människor. Pappa musik, mamma dans, farmor konstnär och faster sy. Det kan ju inte bli annat än bra. Jag ska lära henne allt jag kan, så länge hon vill. Jag ser fram emot att måla och rita med henne och hennes farmor och att sy en liten kappa till henne.
Igår fick jag alltså träffa henne och hela familjen i deras lilla lägenhet på Telefonplan i hemskickade knallrosa strumpor som de har fått av moi. Alltså, man smälter för dom där pyttiga små händerna och fingrarna som man tror ska gå av bara man petar på dom. Riktiga pianofingrar har hon. Det finaste under hela den dagen var att få se Marcus titta på lilla Julie med sån kärlek i blicken. Har aldrig sett någon kolla på någon på det viset. Och även att få se min pappa, numera farfar hålla i henne med sån stolthet. Han blir mer och mer som sin pappa, min farfar för varje dag. Han är säkert nöjd med att någon äntligen delar födelsedagsmånad med honom.
Imorgon blir hon en hel vecka gammal.
kreativa hets NOVEMBER
Har läst så mycket i tjocka Ken Follett böcker på engelska att jag nyss ville stava kreativa med C så som jag brukade göra när jag var 5 och precis hade kommit hem till Sverige efter 5 år i en internationell engelsk skola.
Detta är resultatet av att jag sakta men säkert försöker vänja mig av vid det ohälsosamma instagramberoendet. Det har resulterat i att jag fått tusentals boksidor lästa istället.
Förutom att jag plockat upp böcker seriöst igen så flyter livet på precis som vanligt. Försöker förbättra mina rutiner och klara mig själv så gott jag kan. Inte stressa varken över det som är jobbigt eller kul. Ligger ofta och skakar av stress över allt jag vill hinna göra innan december är slut. Detta måste sluta.
Jag jobbar och jag stickar (klart ofärdiga projekt som fått ligga till sig ett tag), jag gosar katt (har fått ha henne för mig själv en hel vecka medans mamma var i Thailand), jag klipper tyg och syr (stora kuddar att ha i min säng så jag inte åker ner i glipa mellan sängen och väggen/ julklappar), jag köper tropisk frukt och längtar efter varmare väder trots att jag trivs himla bra i mina vinterkläder.
Det roligaste by far är dock att äntligen äntligen kommit en bra bit på mitt kappprojekt tack vare min faktiska kollegas hjälp och tips.❤ Är henne ärligt evigt tacksam. Trots att hon bidrar till att jag köper upp alla mina pengar på de finaste tyger vi har. Jag längtar så mycket att få visa min färdiga kappa. Faktiskt den första jag någonsin sytt insåg jag nu.
Här har vi de senaste från kamerarullen:
Alltså!! Inspiration till nästa babyplagg.
ofiltrerat
Ursäkta röran, men här har vi lite ofilterade ogenomtänkta tankar. Just nu blir det inte bättre än så här.
Hösten är igång, Joel är tillbaka i Uppsala. Jag har råkat tvätta mina hörlurar i tvättmaskinen, men de funkar minst lika bra som innan. Det är helt galet nu efter valet i Sverige. Är besviken på människor. Även om många hade förväntat sig värre, så hoppades jag ändå någotstans att vi var bättre än så. Kan vi inte bara sluta skylla ifrån oss och våra lite medmänskliga? Politikerna med för den delen. Kan inte låta bli att känna att demokrstin känns hotad. Vill folk ärligt att vi ska sluta ha demokratier i världen? Ska vi än en gång glömma och göra om samma misstag igen (och igen och igen)?
Har börjat sy på något nytt som fått ligga till sig i en påse på golvet ett tag nu. Något barbie blandat med Clara aktigt. Ska bli spännande att se resultatet.
Annars fortsätter det vanliga som vanligt. Jobbar och samlar på fina saker. Har börjat träna regelbundet (2-3ggr i veckan) och surprise surprise så mår jag mycket bra av det. Det är så viktigt för mig att hålla mig sysselsatt med pyssel, läsning och viktigast: träningen och det sociala. Får helt enkelt inte klaga om jag inte gör dessa grejer. Är helt och hållet vilse utan dessa grejer. Alltså kompisar, ni ska veta att jag tycker så mycket om er och önskar att vi sågs så mycket mer. Vill att ni ska förstå det. Trots att jag börjat suga på att ta initiativ. Hoppas allt blir bättre snart.
berlin 19-22 juli
Innan jobbet drog igång igen på allvar blev det en weekend getaway med mamma till Berlin för att hänga med min äldsta och bästa vänner. Helt fantastiskt att vi ändå lyckats hålla kontakten så länge.
Började första natten i Sanders fantastiskt fina studentlägenhet som hade allt man kan drömma om som fattig student. Sedan vidare till italienska ambassaden, där man konstigt nog nästan känner sig som hemma. Det är så lyxigt att åka utomlands och hälsa på folk som bor på plats och har koll på vad som är trevligt att se och göra. Vi strosade runt, fick historisk guidning av Sander, badade, åt kebab, drack vin och snackade om allting som vi aldrig hunnit prata om under dessa år till sent på kvällen.
Hade faktiskt helt ärligt glömt bort hur viktigt det är för mig med vänner. Det har blivit så mycket familj och Joel (<3) på sistone att jag tappat greppet helt om alla andra som betyder något för mig. Det är ju även dom som gör mig till den jag är och håller mig intakt.
Är så glad för denna helg jag fick med dom. Ävem så kul att se min mamma så glad. Det är ju exakt så jag minns henne från när jag var en liten människa.