När orden sviker och jag inte vill visa mig svag för dig igen
23.54
1h och 11 minuter skulle det ta för dig att komma hit nu
Om en vecka kommer det finnas hav mellan oss
23.58
Där gick den sista bussen till dig för inatt
Jag kommer sakna dig.
jag är mina kläder



kulturella Clara tips






Lite skånsk sommar på det
Mycket jagande av smådjur, solnedgångar och stjärnor. Gotländsk starköl och Malmös kända halloumi-falafel-rulle. Fler solnedgångar stjörnor osv. Ett hejdå joel efter en månad 24/7 tillsammans. Ett tomrum som fylls av fler fina scenarion och en massa snack med andra såna jag gillar att hänga med.



















Saker som gjorde ont att höra. Saker jag önskar att jag kunde sluta höra i mitt huvud.
-Hon tog bort mig, så jag blockade henne för att hon inte skulle behöva se när vi blev tillsammans.
-Vad var det där?
-Oj, jag visste inte att jag hade kvar den. Hon hade somnat framför skype. Jag tyckte det var gulligt.
-Det känns bara så desperat.
-Jag var väl lite desperat, jag hade inte haft ett förhållande på så länge.
-Hade ni kul tillsammans
-Ja.
-Clara, varför frågar du sånna frågor det är som att jag skulle fråga om du och Wille hade det kul på er första dejt.
(-Det hade vi inte.)
_____________________________________________________________________________________________________
Om saker sett ut på ett annat sätt. Om hon hade bott närmare. varit äldre. Hade vi fortfarnade haft en chans? Eller hade ni egentligen det roligare tillsammans?
För om man åker hela vägen till Nederländerna för att träffa en tjej och vara tillsammans i två veckor, då måste det väl betyda att man har något speciellt tillsammans?
Jag kan bara inte sluta undra hur hon är som person. Hennes svagheter och styrkor. På vilket sätt vi är lika. På vilket sätt vi är olika. Vad vi har gemensamt. Om vi hade kunnat bli vänner. Vilket slags förhållande ni hade. Om hon saknar honom och fortfarnade tänker på honom...
Jag vet inte varför jag håller på med sånt här destruktivt beteende, men det handlar nog helt enkelt om att jag inte känner att jag duger till och att jag inte känner mig nöjd med mig.
Detta är enda sättet jag vet för att få ut det ur mitt system lite. Förlåt för det.
Se inte min besvikelse som något dåligt. Det betyder bara att jag förväntar mig saker av dig


Från höga spetsiga berg till runda röda kullar, hav och städer med mycket historia
Vi tog en liten omväg hem från bergen med stopp i södra Frankrike (St: Raphaël), därifrån åkte vi en lång tågresa till München, vidare till Prag och Warszawa innan vi landade i Skåne.
Att åka tåg är fortfarande ett av de bästa sättet jag vet att resa på, speciellt i Europa där det finns så mycket annorlunda natur och kultur och historia så nära varandra. Men det kan också vara mycket jobbigt eftersom det är långa sträckor där man får mycket tid till att tänka på, och om man då är i en sån period där man helst vill bli distraherad för att man lätt får framtidsångest eller hamnar i destruktiva tankebanor då kan det bli tungt. Men många glada studer var det med öl, god mat, långa stadspromenader med och utan guide, nya skor och spännande människor på resande fot. En lärorik och givande resa fick jag.
Nu har jag dessutom fyllt 20. Hur konstigt är inte det. På ett sätt mognare än någonsin, på ett annat barnsligare än någonsin.













Anledningen till att Joels väska vägde över 20kilo
Kamerautrustningen








Les alpes
När Joel sa att detta skulle bli det tuffaste jag någonsin gjort så kunde jag inte riktigt förstå vad det vad som väntade mig eller vad jag gett mig in på. Jag, höjdrädda och otränade jag, som aldrig haft särskilt bra kondition. Men jag gjorde det. Jag bar en ryggsäck på ca 15kg upp för slingriga branta leder som ledde 2500m upp på bergen och ner igen. I regn och dygnsura kängor och kläder, i stekande sol och vätskebrist, genom iskalla moln och dimma. Hade aldrig klarat det utan Joels pepp och tips. Små saker som att han plockade ett smultron till mig på en brant på vägen uppåt.
Att vandra sådär är bland det tuffaste jag gjort, men jag är stolt och nöjd och allt var värt det i slutändan. Nu vet jag helt säkert att jag klarar mer än vad jag tror. Planen var att vandra i 5-6 dagar med ca 7h vandring per dag och i slutändan blev det 4 dagars vandring sammanlagt pga otur med väder och mycket tuffare än man tänkt sig.
Det finns inga bilder som kan bevisa hur mäktigt det var. Men här nedan kommer ett försök. Om mina vader krampar nu och mina knän verker? Ja. Längsta tiden jag haft träningsverk någonsin.
















saker jag alltid kommer att undra om denna tid förra året
Ett tappat flow och ett försök till att samla ihop bitarna av mitt liv
Här kommer en liten update på vad som har hänt sen jag senast skrev.
Det har varit midsommar, en dag då jag låg hemma och blundade eftersom jag fått en släng av kristallsjuka, eller iaf hemsk yrsel och illamående pga så yr. Jag har plockat smultron med mamma vid vägkanten på en snabb kvällspromenad. Jag har jobbat min sista dag på Delphi! Det var en fin och stel avtackning. Jag fick jättefina blommor och ett jättefint intyg. Tänk att jag har jobbat där ett år, tiden går sjukt fort. Känns jätteskönt att sluta och lämna den stressen efter mig, men jobbigt att lämna mina fina kollegor som jag vet kommer att få det ännu tuffare nu. Hoppas på att hålla lite kontakt. Bjöd även spontant över Sabina på kvällsbad i rymdvatten i mitt lilla badkarl. Det var mysigt. Och sist men inte minst så åkte jag och Joel ner till Norrköping för att se Mumford and Sons spela på Bråvalla. Det var en bra konsert.
Idag har vi firat mamma och köpt vandringsutrustning. Snart, om tre dagar, åker jag ut i Europa med Joel för att njuta av naturen och luften i Franska alpera, vandra upp för bergstoppar och sova under massvis med stjärnor, för att sedan ta tåg hela vägen hem till pappas fina hus i Skåne med massa härliga stopp på vägen.
Btw nya blogg.se appen SUGER BALLE. Sämst eftersom jag vill kunna uppdatera lätt på luffen :(






När verkligheten blir för jobbig
Det har varit en väldigt oklar tid i mitt liv på sistone. Jag vet inte vad jag känner, tänker och vill. Det blev så jobbigt att jag tillslut bara stängde av.
Efter en arbetsvecka på Delphi och ett fjorton timmars pass hos Carlos på lördagen så gick jag och la mig, och sen vaknade jag aldrig riktigt upp. Hade svårt att skilja på verklighet, drömmar och annat som bara var i mitt huvud. Jag kunde inte lita på mig själv och mitt omdöme, jag såg suddigt och hade inte lusten eller orken att plocka upp en bok, träffa en vän, prata, rita några streck, skriva ner vad jag kände, eller ens kolla på en enkel serie. Inget av det som brukar göra mig glad eller avslappnad gjorde det. Så jag bara blundade och somnade. För det var enklast.
På måndagen försökte jag tvinga mig upp till jobbet, men fick vända om och ringa in och sjukskriva mig. Jag var helt darrig, yr, hade tunnelsyn, hade ont i kroppen, frös och var på väg att somna hela vägen in. Det enda jag orkade var att blunda, tills jag somnade. Om och om igen. Det enda som fick mig ner på jorden och orka öppna ögonen lite var Joel. Att träffa honom eller bara inbilla att han kramade mig.
Vad gör man ens när man känner sig så? Sån stress och ångest. Speciellt när allt bara borde vara bra. Det är sommar, solen skiner, jag har massor med kärlek omkring, ett jobb och egen tid.
Varför blev det ens såhär? Just nu?
Jag skrev en liten lista för att påminna mig själv hur jag vill vara samnt inte vara:
Jag gillar mig själv när jag är fyndig, oförutsägbar, peppig, har ordning på mina grejer, är spontan, stöttar, uppmuntrar, sprider glädje, är kreativ ,får folk att skratta, är nöjd med mig själv- både på insidan och utsidan
Jag ogillar mig när jag är självisk, klagar,
säger saker jag inte menar, drar ner stämmningen, pratar mycket om mig själv, tänker ner mig själv i onda spiraler





När hjärnan bara snurrar och snurrar och man känner sig rätt glad ändå

Igår var en skum dag, för trots jobb i över 24 timmar på de senaste två dygnen så tog jag och implsivt åkte ut och våldgästade hos några gamla vänner. Hade nästan glömt vilken bra känsla jag får av att göra sådana grejer och hur mycket dessa betyder för mig.
På vägen dit så sprang mitt förflutna ikapp mig, och jag kände inte ens igen det först, men sen sjönk mitt hjärta när jag insåg. Vilken konstig och obehaglig känsa, men ändå så bra. För då i den stunden insåg jag hur bra jag har det och hur långt jag ändå kommit.
Den eviga ovetskapen

Prioritera, prokrastinera, plannera




Så man kan säga att jag pressar både mitt psyke,och ja, min kropp på alla sätt just nu. Mitt mood är: skrika, gråta, skratta och sen repeat. Förlåt mamma för att du är mitt utlopp och tack alla som faktiskt peppar mig när jag själv inte verkar kunna det. Vad ska det bli av mig?
Pari' avec mon chéri


























Fy fan för dig.

Är på allmänt bra humör



fick ett fint nytt gladögonfodral från Bryssel av mamma. Så nu kan jag äntligen slänga mitt gamla slitna och kanske börja använda mina glasögon lite mer och få lite mindre ont i huvudet. Har även läst en första diktsamling. Den var fin.


A split mind



Vem bestämmer vad som är bra och inte?

