Det är ironiskt
att du hittade mig i spillror och lämnar mig i samma skick
kvällsdestruktiv
Nu snackar han skit om mig med sina kompisar
Nu är han ute och dansar och ler mot andra
Nu kysser han någon annan
Nu har han nästan glömt bort mig helt
Känner mig så ensam, men det finns ju ingen annan jag vill spendera mina kvällar med.
Jag var nog aldrig tillräckligt tydlig med det.
självisk
Det är konstigt hur jag kan gå från att älska så mycket till att på något skevt vis vilja såra dig.
För jag vill,
att du också verkligen ska känna att du har förlorat någonting.
Kan inte hjälpa det.
Jag kan inte gå med på att du får ha mig bara på det viset som passar bäst för dig, bara på dina villkor, du har ändå valt bort mig. Jag måste sätta upp tydliga gränser. Hela min kropp skriker av förvirring annars.
För jag trodde, och jag hoppades ju ändå att det skulle vara vi. För alltid. Vilken jävla idiot jag var.
Rupi kaur - the sun and her flowers
Ainsi résonne l'écho infini des montagnes
6.30
The worst part is how it fuckes up my sleep. I fear the waking up because I know I will have to start over when I do. I wake up with this ache in the pit of my belly. It's strange how psychological pain can be so physical. It feels like all my energy goes to keeping my hands away from writing to him. I want to ask how he feels. If he is sure that he made the right decision... But somewhere I know that off course he is sure. And that's why I desperately try not to write.
Sorry to make you wake up to that terrible message. I really don't want to bother you but I feel like writing to you when it is at its worst maybe will make it better. (So selfish of me, I'm sorry) I feel so lonely waking up this early when I'm still so tired. I hate not being able to fall asleep again because of this stupid pain that I really just want to go away.
Rupi kaur - milk and honey
-
Femtio procent av mig visste att det inte gick mera. Att vi drog åt för olika håll. Att de där sakerna som jag låtsats inte var så viktiga för mig egentligen var det. Att du aldrig skulle kunna älska mig på det sättet som jag behövde för att det skulle gå. Att jag kanske till och med blivit en sämre version av mig själv efter vår tid tillsammans.
Men femtio procent av mig ville så gärna att vi skulle kunna lösa det. Få det att funka och börja älska varandra så där som vi gjorde där i början. Att dina ögon skulle börja glittra sådär som det gjorde varje gång när du kollade på mig.
Men det var mer än femtio procent i dig som inte ville mer.
Så det tog slut. Jag hade inget val mera. Inget att göra. Helvete. Det var för utslitet och utnött. Vi var ett gammalt favoritplagg som blivit så trasigt att det bara inte gick att ha mera.
Och hur mycket jag än låtsas att allt var ditt fel på grund av att det inte känndes som om du såg en framtid tillsammans så hade jag också gett upp. För länge sedan. Min vilja att försöka lappa och laga det där favoritplagget tog slut där någon gång sakta men säkert.
Jag hoppas att jag någon dag kommer kunna älska någon sådär som jag gjort med dig. Att jag den gången kan hitta någon som vågar satsa på riktigt på mig.
en chill januari 2019
Semlepremiär, snö regn och slask, jobb, tripp till Uppsala samt mysig skåning på besök kan sammanfatta denna januari ganska bra.
Inte så mycket sömnad och inte särskilt mycket stickning heller för den delen, men däremot en hel del meditation. Har börjat använda appen headspace som har förföljt mig ett tag och jag kan verkligen varmt rekommendera den till de som är nyfikna. Det är skön australiensisk engelsk helt odömmande röst som guidar en genom meditationssession på 5-15 min. Låter ju helt knasig när jag säger det, men att köra tio min varje dag har verkligen fått mig att slappna av och vara lite mera i nuet.Denna månad har jag helt enkelt satsat på det och att gå på olika friskispass 2-3 gånger i veckan gärna skivstång yoga core och spinning. Blir spännande att se vart kroppen och hjärnan leder mig i februari.
En sak jag har stickat är ett par barnvagnar som förhoppningsvis kan få hänga någonstans i butiken såsmåning om
egna bivaxdukar
Jag har alltså råkat göra 100st bivaxdukar, så om någon skulle vilja köpa så här jag massor!
Bivaxdukar är alltså något man kan använda istället för engångsplast och folie. De är återanvändningsbara eftersom man kan diska dom för hand med vatten och diskmedel. Det är även så att bivaxet har antiseptsika egenskaper så man kan förvara all mat i dom förutom rått kött, men det känns kanske ändå inte så najs.
Här har vi dom
Än så länge tycker jag de funkar asbra och jag är jättenöjd
• Bli bättre på att spara pengar för framtiden
• Rensa bland mina prylar samt hjälpa mamma storrensa.
• och sist men inte minst försöka sluta känna att jag har ansvar för alla runtomkring mig. Detta var lite av årets första insikt. Att jag ofta tar på mig hur folk mår och tror att det är min uppgift att alla ska må bra. Det här har blivit ett stort problem, och är något som gör att jag har jättesvårt att slappna av och släppa lös mig själv helt. Jag kan känna att jag har ett ansvar för människor i min närhet som jag inte ens känner. Vilt främmande människor som jag tror ska påverkas av hur jag är eller vad jag säger. Detta stressar mig förstås enormt och har gjort att jag drar mig för sociala sammanhang med för många främmande människor som jag inte känner mig trygg med. Trots att jag egentligen innerst inne är en mycket social person. Att bara inse detta var en stor befrielse.
från dec 2018 jan 2019 tankar kring detta
Har skrivit upp en liten lista med mål i år. Tror nog det kan vara bra att sätta upp lite punkter att försöka pricka av mer eller mindre eller bara ha i åtanke, känner mig nog redo för det igen. Några av målen är rätt lika dom jag skrev ner för 3 år sen men jag tror att jag kanske kan lyckas denna gång.
Punkterna lyder:
• Träna för att bli starkare och må bra• Bli bättre på att spara pengar för framtiden
• Rensa bland mina prylar samt hjälpa mamma storrensa.
• Att ta körkort (det skulle va en frihet)
• och sist men inte minst försöka sluta känna att jag har ansvar för alla runtomkring mig. Detta var lite av årets första insikt. Att jag ofta tar på mig hur folk mår och tror att det är min uppgift att alla ska må bra. Det här har blivit ett stort problem, och är något som gör att jag har jättesvårt att slappna av och släppa lös mig själv helt. Jag kan känna att jag har ett ansvar för människor i min närhet som jag inte ens känner. Vilt främmande människor som jag tror ska påverkas av hur jag är eller vad jag säger. Detta stressar mig förstås enormt och har gjort att jag drar mig för sociala sammanhang med för många främmande människor som jag inte känner mig trygg med. Trots att jag egentligen innerst inne är en mycket social person. Att bara inse detta var en stor befrielse.
I det sista målet kanske det till och med ska ingp att ta tag i detta på riktigt och söka profssionell hjälp. För det är ju något som bromsar mig mycket i vardagen. Saker som borde kännas kul känns liksom inte kul. Vi får se.
Vi går vidare till att släppa det året som har gått. Här har vi iaf dom mest gillade bilderna på Instagram som någon slags sammanfattning på 2018. kännas som om dessa bilder lika gärna kunnat vara från 2017. Jag har helt tappat uppfattningen av åren som pärlor på ett pärlband. Så som det nog ska kännas. För mig känns det mer som om alla år ligger huller om buller i en enda stor hög av olika liv. Ja så känns det. Och varje liv är en klump av ca 5 år. Det kan delas upp det såhär: de 4 första åren i som jag inte minns utan att kolla på bilder. De 5 åren efter i Jordanien, mina grundskoleår på Lidingö, min gymnasietid på St Eriks och de senaste snart 4 åren efter det. Sidospår...
Hursomhelst även om det varit en berg och dahlbana känslomässigt alla de senaste åren, så har jag något som jag verkligen är glad över med 2018: att det faktiskt har varit ett extremt kreativt år. Jag kom verkligen igång med sömnaden seriöst det här året. Vilket är något jag nästan trodde att jag skulle ge upp helt. Men jobbar man i en tygbutik och omringar sig med duktiga kreativa sömnadsmänniskor så blir det som det blir. Det blev även året jag stickade som en tok och ritade tre hela porträtt! Ett på Joels farfar och en bild med farmor och farfar. Är himla nöjd även om jag fick tvinga fram dom.
60 år av bengt norborg på denna jord
Idag är det årets sista dag och pappa fyller 60 år.
Ville ge honom något stort och personligt som jag visste att han verkligen skulle uppskatta, så det fick bli att sitta och tvinga fram farmor och farfar med blyertspenna på papper.
Tror nog ändå att de skulle känna igen sig själva. Jag hoppas det.
Julafton 20 18
Detta år var lite annorlunda från de senaste typ 10 julaftonarna. För jag fick fira med exakt hela min lilla familj både mamma pappa Emanuel Fingal Marcus Ida bebisen Marilyn Christer och Joel var under samma tak. Helt självvalt. För mig är detta ganska revolutionerande. Jag kände samma lyckorus som när jag var liten. Jag var lika pepp på att få ge min julklappar i år som jag brukade vara på att få öppna mina julklappar när jag var liten. Hoppas på att få fler sånna jular.
Det var inte bara jag som var lycklig denna julaftonen! Alltså tänk att få vara omringad av så mycket trygghet och kärlek <3 Hela hennes sett stickat av moi.
glögg 5.0
Det blev en glögg i år igen! 5:e året i rad. Tänk att man pallar. Det blev en lyckad en också (Vill jag tro). Det märks att vi är äldre nu. Folk kan det där med att mingla och träffa nya männskor (folk - mig). Detta är första året jag kännde mig avslappnad på riktigt och inte flängde runt som en stressad skollad råtta. Hade inte gjort en spellista och hade inte planerat någon aktivitet, men det kanske är så det ska vara för att det ska bli lyckat?
Hann förstås inte prata med alla så som jag skulle velat men så är det ju alltid.
Det jag är gladast över är att mina kompisar gillar varandra. Det är fint att många avslutar kvällen med kramar och ett "Ses på nästa års glögg då!". Att det blivit en grej.
Att jag har så mycket kärlek och en del hat till traditioner. Det är ett komplicerat men fint förhållande.
senaste pysslet
Hade värdens syflow nu innan jul. Fick gjort allt jag hade på min att göra lista, och nu såhär efteråt känns det helt tomt. Vet inte alls vad jag ska göra av min fritid mera. Känner mig så som man gör när man läst ut en jättebra bok. Helt omtumlad. Antar att det är så det känns att avsluta stora projekt. Gäller nog att man kommer igång med något nytt direkt så att man inte bara deppar ihop i en stor hög. Alternativt att man lär sig att gilla att inte ha något att göra/ bara vila.
Har inga riktigt bra bilder på något av det jag sytt eller stickat, men här har vi lite glimtar av det.
Hann stickat två par julklappsockor till mamma och Marcus i klarrött och skogsgrönt
En miniminipjamas till Julie som är för stor för alla sina minsta kläder. Fick utgå ifrån det minsta mönster jag hade och minska massor både på bredden och längden, men jag fick ihop det tillslut!
Några för stora kalasbyxor till den nyfödde
Jag har gjort progress på kappan (som hela tiden bortprioriteras pga massa projekt till andra som jag av någon anledning hälldre gör)
Sytt en raglantjocktröja med broderat norrsken och berg på rygggen till Joel i julklapp
Sist men inte minst har sytt en skjorta till Marcus i ett superfint italienskt modetyg från jobbet med ett kul liberty-tyg i kragen och manchetterna. Stressade klart denna den 23:e för att jag så gärna ville ge den till julafton. Bröt ihop när jag råkade klippa ner sömsmånen för mycket i ärmarna för att kunna göra fällsömmar men det fick bli overlockat där ist. Fick ihop den tillslut och det är den finaste skjortan jag gjort so far.
Hej Julie
Den 7:e december klockan 21.14 2018 föddes Julie Norborg som är Marcus och Idas bedårande dotter.
Hon är ett litet mirakel och jag kommer föralltid att älska henne och skämma bort henne med nysydda kläder. Tänk bara vad hon är omringad av lugna, kreativa harmoniska människor. Pappa musik, mamma dans, farmor konstnär och faster sy. Det kan ju inte bli annat än bra. Jag ska lära henne allt jag kan, så länge hon vill. Jag ser fram emot att måla och rita med henne och hennes farmor och att sy en liten kappa till henne.
Igår fick jag alltså träffa henne och hela familjen i deras lilla lägenhet på Telefonplan i hemskickade knallrosa strumpor som de har fått av moi. Alltså, man smälter för dom där pyttiga små händerna och fingrarna som man tror ska gå av bara man petar på dom. Riktiga pianofingrar har hon. Det finaste under hela den dagen var att få se Marcus titta på lilla Julie med sån kärlek i blicken. Har aldrig sett någon kolla på någon på det viset. Och även att få se min pappa, numera farfar hålla i henne med sån stolthet. Han blir mer och mer som sin pappa, min farfar för varje dag. Han är säkert nöjd med att någon äntligen delar födelsedagsmånad med honom.
Imorgon blir hon en hel vecka gammal.
kuddheavan
burlyclub
Vill alltid gå klädd i paljett, det är en sån härlig känsla att få glittra. Förra helgen fick jag chansen att göra det när jag var på burlesqueklubb och såg Märta samt några fler häftiga artister uppträda. Wow vilken stämning! Så många olika fantastiska kroppar som artisterna visar upp och alla applåder och uppmuntrande rop de får. Detta är källan till att boosta sitt självförtroende och självkänsla, samt bli av med sina komplex för man blir bara glad och pepp.
kreativa hets NOVEMBER
Har läst så mycket i tjocka Ken Follett böcker på engelska att jag nyss ville stava kreativa med C så som jag brukade göra när jag var 5 och precis hade kommit hem till Sverige efter 5 år i en internationell engelsk skola.
Detta är resultatet av att jag sakta men säkert försöker vänja mig av vid det ohälsosamma instagramberoendet. Det har resulterat i att jag fått tusentals boksidor lästa istället.
Förutom att jag plockat upp böcker seriöst igen så flyter livet på precis som vanligt. Försöker förbättra mina rutiner och klara mig själv så gott jag kan. Inte stressa varken över det som är jobbigt eller kul. Ligger ofta och skakar av stress över allt jag vill hinna göra innan december är slut. Detta måste sluta.
Jag jobbar och jag stickar (klart ofärdiga projekt som fått ligga till sig ett tag), jag gosar katt (har fått ha henne för mig själv en hel vecka medans mamma var i Thailand), jag klipper tyg och syr (stora kuddar att ha i min säng så jag inte åker ner i glipa mellan sängen och väggen/ julklappar), jag köper tropisk frukt och längtar efter varmare väder trots att jag trivs himla bra i mina vinterkläder.
Det roligaste by far är dock att äntligen äntligen kommit en bra bit på mitt kappprojekt tack vare min faktiska kollegas hjälp och tips.❤ Är henne ärligt evigt tacksam. Trots att hon bidrar till att jag köper upp alla mina pengar på de finaste tyger vi har. Jag längtar så mycket att få visa min färdiga kappa. Faktiskt den första jag någonsin sytt insåg jag nu.
Här har vi de senaste från kamerarullen:
Alltså!! Inspiration till nästa babyplagg.
jag har klippt mig!
Runt den här tiden förra året fick jag ett sug efter att klippa av en bra bit slitet hår till en aningen kortare frisyr, men direkt efter jag kommit ut från salongen kände jag att jag ville klippa av mer! Inte visste jag då att det skulle behöva gå ett år till innan jag äntligen satt där i stolen igen och nu har den frisyr jag vill! Så som jag har gått och längtat efter detta. Tror inte jag riktigt insåg det förens nu. Vilken befrielse det är! Ingen stor tova bak i nacken denna vinter inte. Ska bli kul att se hur det blir när det får växa ut och spännande att se hur lång tid det kommer gå tills jag känner ett behov av att klippa mig igen. Tänk att jag inte haft såhät kort hår sen jag var ca 3 år och att jag då längtade desperat efter att kunna ha långa flätor och helst svart hår som Mulan och Pocahontas.
Tror ej jag kommer orka hålla på att locka det såhär fint som frisören Sara från Eco Hair gjorde på mig, men en vacker dag ska jag lyckas göra en riktigt fin lockad frisyr äkta a la Marilyn Monroe.
Före:
Efter:
Så. Nu är det nog med bilder på mitt fejs för ett tag!