Nu påfredag ska min ansökan till Nyckelvikskolan vara inne men eftersom jag ska på konferens med jobbet på fredag-lördag måste jag vara klar med allt tills imorgon. Det känns ASjobbigt, men det är ju förstås bara mitt fel. Jag har sjutit upp det till sista sekund. Så som jag gör med allt, vare sig det är kul eller inte. En på mitt jobb frågade mig: Men säger inte det sig självt? Om du hållit på och skjutit upp det så vill du inte det tillräckligt mycket. Först tänkte jag: Oj, hon kanske har en poäng. Men då blev jag deppig för om jag inte vill detta vad vill jag ens då? Jag tror det helt enkelt handlar om att jag bara har så pass jävla dåligt självförtroende att jag inte tror att jag är tillräckligt bra för att gå där och för att jag har så sjukt höga krav på mig sjäv. Blir aldrig nöjd. Så ja, det känns inte riktigt som jag gjort mitt bästa när det kommer till min ansökan. Det är dessutom sjukt dålig tajming eftersom det är fullt upp på jobbet denna vecka. En i vårt arbetslag har sjukskrivit sig tills jag vet inte när, så nu är vi alltså underbemannade och jag vill såklart hjälpa mina stackars kollegor som redan har för mycket. + jag tyckte av någon anledning att det var en bra idee att ta på mig att vara barnvakt idag. Smart Clara smart. Det går liksom inte att gömma sig bakom sitt jobb. 

Tänk NOGRANT först och actions sen. Tips.

Mitt liv som ett papper:

Å ena sidan är jag så så glad att det tog slut. Att se till att det gjorde det är det bästa du gjort för mig. Det var det som behövdes för att jag skulle öppna ögonen och inse att vi var så dåliga tillsammans.

Såklart är jag även arg på mig som lät det hända och gå så långt. Men jag var blind och nu har jag äntligen öppnat ögonen. Och nu när jag öppnat ögonen känner jag mig förstörd och utnyttjad.

Fick för mig att gå all in igår på de 2 timmarna jag hängde på Almas studentskiva igårkväll med temat "de senaste hundra åren". Vem är då inte bättre att vara än någon så iconisk som Bowie. Så såhär såg jag ut och det var så värt det. Insikt: Man borde klä upp/ut sig oftare.

Det har varit varmare och det är vår. Ottilia har bott hos mig i en vecka nu på sitt påsklov och vi har pratat ikapp, vi har tagit långa promenader i staden, fått färg på kinderna, ätit gott, klämt ihop oss i ett badkarl, skrattat, haft jobbiga känslor tillsamans och varit starka tillsammans. Nu lever jag la vida broka... Närå, men det går åt mycket när man har kul, unnar sig och inte bryr sig.

Mycket men ändå lite har hänt. Jag har sagt upp mig från Delphi och slutar den 29:e juni. Jag har påbörjat en ansökan till nyckelvikskolan så det är bara att jobba på och välja ut arbetsproverna som är kvar. Just nu är det 44 dagar och 16,5 timmar kvar tills det ska vara inlämnat. Jag har även gjort en plan B Och ansökt kurserna: kreativt skrivande A 30hp, modevetenskap I 30hp och konstvetenskap A 30hp frågan är bara vilken ordning jag ska lägga dom i. Vill i stort sett alla lika mycket, men är mest rädd för att skriva och inte lyckas. Det är en riktig utmaning för mig. Att fylla på med vanlig kunskap från faktaböcker är lättare. Men jag vill vara modig för det är dags. Jag får inte mycket mer av mitt jobb än pengar och en sliten och stressad kropp. Visst jag trivs där och det är toppenbra pengar men jag har hållit ut länge nog och lärt mig så mycket jag kan. Behöver göra något som inspirerar mig nu.

Ser jättemycket fram emot sommaren med Joel. Planen är att vandra i Alperna och skapa fina minnen både där, i Skåne och på Gotland. Det är en stressig tid nu både för honom och för mig pch det känns så bra att ha något att se fram emot. Ljusare tider. Jag är trött på det dystra filtret som jag skapat och den lilla klumpen i magen. Kan det vara en känsla från förra året denna tid som spökar? Dags för den att dra, för jag är lycklig, jag är trygg och jag är älskad.

Cause i like the wat tears fit my cheek 

In darker moments i cry 

How i love the way tears suit my fave

I like it salt, i like it wet 

Like my makeup in a mess 

So i cry hard to let it fall 

And i wont stop until my tears are all shes

I cry for you cry for you

I vet because i cant help it

So it runs and it falls

And aint no stoppin at all

Let it fall, let it fall

Lykke Li, så underskattad.

Ny vecka nytt försök

Hoppas ni alla har en bra sommar än så länge!

Men jag var i alla fall med på modevisningen. Och det kommer jag inte ångra! Jag fick gå ut med mitt gymnasiearbete först till låten "Handel Me" av Robyn. Lite symboliskt sådär för 10 åringen Clara som jag inspirerats av. Sen fick jag också hjälpa till att visa upp både Sabinas och Linneas arbeten. Min pappa kom dessutom med Fingal och han hade kavajen jag sytt på sig. Kan inte låta bli att le när han har den på.

 

på mammas sladdriga sidenskjorta 

Puh

Här är det färdiga topparna som nu skickats till butiken Girly Rose i Japan. Känns verkligen bra när någon har så stort förtroende för mig att de vågar lägga lite ansvar på mig. Det get ett rus och bygger på självförtroende. Hade aldrig föreslagit en sån uppgift till mig själv men nu vill jag bara göra fler! Små stickningar, spets och att handsy fast paljettblommor är helt och hållet min grej.