Året börjar så bra! Min 10år gamla dator har fått en ny hjärna. Så nu är hon nästan som ny. Och själv känner jag mig full av liv, och det bästa av allt är att jag får utlopp för det också. Har haft så fint häng och kul utekvällar med vänner! Har verkligen pressat ut det sista av de sista veckorna i Sverige för ett tag.

Igår hade morfar 85års kalas med skaldjur och vänner hemma hos oss och idag har jag ätit min sista semla, sagt några hejdå och stängt väskorna som svämmar över...

Imorgon bär det av på mitt kanske största äventyr någonsin. 

Det är sjukt. Jag ska åka till Chile nu i slutet av januari och vandra i Patagonien med Lucas för att sedan plugga spanska i Santiago i tre månader medan han har en utbytestermin.

 

Men i december, vad hände?  Det mesta kretsade kring jobb, glöggen och Lucas. Han åkte hem till Italien den 24 och nästa gång vi ses blir i Barcelona där vi spenderar en natt för att sen ta flyget tillsammans till Santiago.

 

Idag är det prick två veckor tills jag åker från Stockholm. Från Svenska vintern mot sommaren i Chile. Jag är jättestressad. Sover dåligt, har ont i magen och får inte gjort det jag vill få gjort. Men det viktigaste är att jag iaf hela tiden går frammåt med ansökan till skolan, csn, visum, försäkring och annat viktigt. Tror jag börjar kunna slappna av med det nu. Allt bestämdes så snabbt och plötsligt och tiden bara springer. Sen är prio två spanska, försöker sitta minst en halvtimme varje dag, även om det borde vara mer, men mitt fokus flyter hela tiden iväg. Inser att jag är så bortskämd med min tid. Är så van vid att kunna göra det jag vill typ hela tiden. Det gör mig irreterad. Måste få bukt på det. Hitta min diciplin och göra mina plikter, men konsten då? Nu får jag i alla fall snart chansen att skapa mig en ny vardag för några månader i en ny stad på andra sidan jorden. Vilken prövning.

 

Jag har nästan redan svårt att minnas december, men som tur är finns det lite bildbevis på att jag levde även då, till och med skapade lite!

 

 Sy knappar i sängen. 

 

Så bra. Vart helt tagen av dom första dvå delarna av Neapelkvartetten. Så välformulerade tankar om livet. Älskar att lyssna på andras tankar om livet påhittade och riktiga.

 

 

<3

 

 

 

fina vänner!<3  

 

 

kolla min brorsdotter och hennes farfar på juldagen! Alltså!      

ja, jag vet det är inte likt (än) men det är på gång i alla fall!

 

Stöd

 

Detta var ju så dumt. råkade på något vis hoppa över den trejde delen och fattade inget förens jag lyssnat klart på hela den sista boken! Åh vad frustrerad jag blev... Det förstörde ju hela min upplevelse. Tänkte flera gånger att det var konstigt att dom hoppade så långt fram i tiden plötsligt...

 

Nyår på Gotland!    

Bergmaniaskt på något vis

 

Alltså älskade Visby. en av mina mest inspirerande platser. Nostalgi och glädjeladdad stad.

Aldrig för stor för tomtebloss

 

 

 

Det var det! Vi hörs någon gång i den spännande framtiden

En dramatisk julafton som skulle börjat med ett avsked av Lucas på centralen på morgonen, började istället med att jag ramlade ner för stentrappan utanför villan i Nacka, tog emot mig med knäna, och svimmade så att Lucas missade sin flygbuss. Hade fått ta en svindyr taxi, men fina pappa som blev vår räddare i nöden tog sig upp från sin varma säng och körde hela vägen till Skavsta. Det var mina finaste julklapp i år. Det är inte en vanlighet att pappa ställer upp på det viset, så jag blev väldigt rörd. Jag fick en fin stund tillsammans med honom genom ett dimmigt Kolmården och nyvaket Stockholm. 

Sedan blev det grötlunch hos pappa med Emanuel och mamma.

Den riktiga familjemiddagen blev den 25:e hemma hos mamma där vi proppade god mat och myste. Det börjar bli en fin tradition. En avspänd och mysig en utan massa julklappar. Julie var förstås i centrum och var helt i extas över att få krypjaga katten. Så får gärna dom framtida jularna se ut för mig. Helst utan fall och skador då förstås, men det kan det vara värt om det får alla att umgås och vara snälla mot varandra.

En fin tradition som fortsätter för 6:e året i rad! Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, att blanda människor man känner hejvilt är bland det finaste jag vet. Klart alla alltid ska vara välkomna. Lillebror, storebror, vänners vänner, exet och alla andra. I år blev det tema ’utländska jul’ och jag är så glad för dom som ansträngde sig. Själv sydde jag en skjorta av ett viskostyg från jobbet, med små rosa blomknappar, och av någon väldigt konstig anledning hade Lucas med sig en Hawaiisjorta till Sverige som han äntligen fick användning för. 

Massa kärlek!

  

Swoosh sa november och nu är vintern här. Snön kom igår med kylan från ingenstans perfekt till första advent och december nu i helgen. 

Lite höst o vintersliten är man väl, men vem är inte mer eller mindre. Saker har hunnits med ändå. Månaden började med halloweenfest hos Daniel och Märta med Sabina. Återvann min utklädnad med spindeltema från några år sen men uppgraderade den något. Min tunnelbanegranne på vägen hem till Lucas sa att min sminkning var cool, så det är ju ändå ett bra betyg!

Denna höst har jag insett hur fint knalloranget är. Fint i kombination till alla mina favoritfärger: rosa, turkost och marinblått. Sålde tyg till det faktiskt fina blomsterarangemanget till Sara Danius begravning. Blev påmind igen hur fint det är när kläder och färger får en stark ikonisk koppling till människor. Hjälper oss att minnas dom. Det är ju just därför jag älskar färg och form.

Fick träffa alla mina fina vänner från gymnasiet samtidigt i en och samma lägenhet! Med charader och bubbel mindes vi gymnasietiden.

På besök hos Marilyn fick jag se in i mina ögon i hennes senaste alster. Konstig känsla, men hon har verkligen fångat min blick. Mitt hår är också på pricken jag. Häftigt att själv få uppleva hur det känns att bli porträtterad. Nu vet jag själv vad jag utsätter folk för.

Äntligen fick jag också se Göteborg! Tillskarsrakademin i dom fina gamla tegelbyggnaderna och en guidad tur till dom bästa butikerna för att hitta knappar, band och tyg. Hittade också hem i min relation med Linnea. Det var mycket fint att åka därifrån och vara på samma sida. Tycker så mycket om den människan. 

Jag och Matteo har länge pratat om att rota fram mina föräldrars pastamaskin och detta blev av nu bara veckor innan Matteo lämnar mig här på ön. Sorgligt! Lyckades inte känna någon skillnad på smaken på våran tagliatelle och den köpta, men det är väl ett bra betyg,eller...? En trevlig kväll där det växlades mellan italienska svenska och engelska. 

Vattenpipan är nu invigd. På tiden! Med Lucas och Emanuel hade jag en riktig kulturkväll med arabisk musik, te och tre olika sorters bullar från fabrique som jag inte kunde låta Lucas missa. Känner ett ansvar för att han ska få ett riktigt smakprov av Sverige.

Så vem är alltså denna Lucas? Det är han som snor åt sig det mesta av min fritid numera. Det är hans fel att jag inte hinner sy och teckna, det är han jag saknar att somna bredvid när jag är själv... hursom. Har ändå hunnit sticka små vinterbrallor till Julie och påbörjat ännu en stickad tröja! Annars blir det mest ljudböcker och duolingo. Har bestämt mig för att lära mig spanska på riktigt men mer om det nästa gång!

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

 

Läste ut 1984 nu i månaden och fy vad bra den va. Tappade suget att ta mig an alla mina andra böcker som ligger på bunt och väntar på att få bli lästa i höst.

 

Glömde också bort att jag hade ett liv ett tag och stickade en tröja i sträck på två veckor. Är fortfarande helt tagen av att man kan omvandla en hög med garn till ett plagg??!!

 

Var i Linköping och kollade hur Ottilia bor. Det var SÅ MYSIGT. Var kan jag hitta ett kollektiv fullt av människor som hon som jag kan flytta in i? Letar febrilt.

 

Jag har även sytt mig ett par riktiga rutiga ullbyxor till mig och bara mig. Blev så nöjd med dom tillslut! Nu vill jag sy byxor! Massa ullbyxor som håller mig varm. Dessa kommer definitivt slitas flitigt.

 

Känns som mycket av det jag gör är en slags flykt från verkligheten. Men har gjort det så länge att det liksom blivit min verklighet (: och det kanske inte är något fel med det ändå? Såhär i slutet av månaden när man går igenom allt så är det ändå undanflykterna jag är mest nöjd med. Det är där jag hittar mitt riktig fokus. Tänk om jag kunde tämja mitt fokus lite bättre?  Mitt vilddjur till fokus.

 

 

 

 

 

 

 

 

     

 

 

 

 

 

 

Tillbaks i Stockholm för dom sista sommardagarna. Drog ut på dom ordentligt. Låtsas kanske lite för länge, men vadå, man skapar sin egen verklighet. TRÄFFAR MÄNNISKOR. Några av dom bästa. Dricker för mycket. Springer lopp dagen därpå trots att allt jobbar mot det, men är så sjukt stolt efteråt. Går på sturebadet med Daniel några dagar efter, aldrig har jag njutit så mycket av att ta hand om mig själv. Sedan donken, storstadskontraster. Åker till Småland och målar. Badar både i sjö och hav. Blir avmålad. Har aldrig varit så smickrad. Syr. Går på livemusik. Gud vad jag älskar det. All sorts livemusik. Njuter. Matchar kollegan och butiken som är som en regnskog en dag. Det har regnat in i butiken och på lagret och personalrummet (pga bygget) på natten och det luktar fukt överallt. TRÄFFAR kusin och dricker kanske för mkt igen, men jag känner mig så levande. Inbillar mig att jag hör hur blodet forsar. Träffar den lilla familjen för att skämma bort min brorsdotter med nya byxor och så lite Burleskklubb på det.

Höst. 

Dramatiska färgsprakande himlar på väg hem från jobbet genom bussrutan. Har svårt att ta bort blicken och kroppen blir varm av glädje. Ser penseldragen. Blir aldrig mätt på himlens färger. Det perfekta avslutet på en dag. Bra som dålig.

Lager på lager. Fram med mössa och halsdukar. Det är sånna kläder jag trivs bäst i.

Det yttre och sömnen har fått prioriteras bort de senaste veckorna, framför människoträffar, nya och gamla, samt jobb. Mår bra i psyket men utsidan säger annat. Är än en gång rädd för att få kroniska påsar under ögonen. Jobbet tär ändå mer än vanligt nu när de bygger ett nytt hus på innergården och byter balkonger och renoverar fasaden på framidan. Hela butiken vibrerar och det dånar av borrar dagarna i ända. Men jag tar hand om mig. Jag tränar regelbundet. Det är ett gott tecken.

Och ändå, trots att tiden går, så är din nyhet som en kniv i bröstet. Inte förens då inser jag att det levde lite hopp kvar inom mig, men nu är det bortryckt.

Får jobba i två dagar med att sudda ut. Orden 'han finns inte' får snurrar runt i mitt huvud om och om igen för att ta bort. Iaf för ett tag. För än en gång gör alla minnen så ont.

Men jag vet ju att det går över tillslut. Allt går över till slut. Tack gode gud (som för övrigt inte finns) för det.

Vad gjorde jag av andra halvan av semestern? Jo. 

Efter Jordanien blev jag upplockad i Bryssel av mamma och ena brodern i ny-gammal fin silvrig volvo som mamma stolt investerat i. Dom hade släppt av minsta lillebror hos flickvän i Nederländerna och skulle ta med mig vidare längst Europas västkust där målet var Porto i Portugal. Där skulle vi sedan åter samlas med Sanders familj och Gaia och hennes mamma. På vägen ner blev det stopp i Bordeaux och Europas storsta sanddyna. 100m hög och 2.7km lång. Dom andra stoppen vart San Sebastian och Foz.

I Porto blev vi en enda stor familj av kompisar. Så fint att kunna umgås så alltihopa. Gjorde allt trevligt som vi hade lust med. Vara på stranden, läsa och filosofera, bada i det iskalla vattnet, traska på stan, hyra cycklar och spana, hänga i parken utanför vårat airbnb, gå på bar, open air, vandra i naturreservat till vattenfall att bada i, göra personlighetstest och diskuteta livet och diskutera allt annat.

På vägen hem var höjdpunkterna Guggenheim museet i Bibao och Balenciaga museet i Getaria. En riktig kulturdag med bad i havet som avslut. 

Bildbomb.

Detta är utan underdrift den mest fantastiska resa jag gjort i mitt liv. Denna resa var lite som att hitta hem. Hem till mig själv. Hem till ett land. Hem i en vänskap. Hem i mitt liv.

Dramatiskt började hela vår resa med att Ryan Air hade lämnat vår väska kvar på flygplatsen i Bryssel, men vad ska man göra. Vi gick ner till Down Town marknad och köpte på oss lite nödvändiga provisoriska kläder och sen kunde vi som tur var hämta upp väskan några dagar efter. Lagom till att vi hade hyrt bilen som skulle ta oss ner genom hela landet och på till Amman igen.

Att köra i Jordanien är en sjuk upplevelse. Folk kör inte i filer och gör precis exakt vad de har lust med. Regeln som gäller är "har du sett mig så flyttar du på dig". Höll på att köra in i bilar åsnor och kameler. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Fick höra Sander svära både på engelska, franska, tyska, holländska och arabiska. Hade vi bara varit där lite längre hade det varit på svenska också. Men jag såg att även om han hatade det så älskade han det också. Stoppad av polisen blir man också, men bara för att de är nyfikna. Hyrbilar har en grön regretreringskylt som drar till sig blickar. Man får frågor som "where you come from, where you go?" Och bästa  "Is this my wife?"

Lyssnade på gamla låtar från Avril Lavigne, Kent, Eminem och Mando Diao men även nyare Kent och Grimes och förstås klassiska arabiska hits. Hade gåshud mest hela tiden.

Men det bästa, förutom alla vackra platser fulla med gamla och numera nya minnen var våra djupa samtal om livet. Alla skratten. Fasiken vad kul vi har tillsammans. Finns ingen som jag är så nära, men så blir det när man känt varandra sen man var fyra år och lyckats hålla ihop efter allt man gått igenom.

Firade lillebror och sommaren med att gå till Lollapalooza på Gärdet och se en massa artister spela live. En härlig blandning av Brockhampton, Billie Eilish, Lana del Rey och Travis Scott. Fick även se en skymt av fina Ida.

Idag har jag gett blod för första gången och nu sitter jag på tåget på väg till Skåne för att få en till minisemester med pappa, storebror, hans Ida och deras Julie innan jag tar riktig semester och åker iväg till Jordanien nästa fredag. Galet. 

Jag mår bra. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, men hur många gör det? (Ska försöka sluta få den insiketen om och om och om...) Jag tror ändå det funkar bäst för mig att bara köra på och ta allt som det kommer när det kommer. Det är då det händer saker. Jag mår nog ändå som bäst då. Det har jag ju alltid sagt. När jag inte tänker och reflekterar för mycket. Får väl öva på att stanna upp och ta det lungt utan att fastna i grubblerier, men har ändå varit så glad med att sitta och sy halva natten efter jobbet denna vecka. Bara glömma allt omkring mig och fokusera till hundra med något pilligt. Det kommer jag alltid tillbaka till på något vis.

Mer än 130km gick vi. På fyra dagar. 43 km den sista dagen. Jag kommer nog förmodligen aldrig gå en så lång sträcka på en dag i mitt liv igen, men om jag blir tvungen, så känns skönt att veta att jag kan bara jag vill. Allt handlar om ens mind-set.  

Vi åt pasta med tonfisk och oliver till middag, levde på nötter och bars under dagen. Satte upp tältet när vi kände oss redo för sovsäcken. Precis där vi ville fick vi bo. Solen gick aldrig ner, så vi behövde inte vara rädda för mörkret.

Jag tänkte så mycket att jag slutade tänka. Om solen sken log jag och om det regnade märkte jag det knappt. På med regnjackan bara. Inget kunde riktigt komma åt mig.

Mina hälsenor är lite trasiga och ledsna på mig nu, men det gör inget, för nu ska jag ta hand om mig. Måla tånaglarna ljusblå och vara stadstjej. Gå till jobbet och känna som om allt vara var en dröm.

Bättre sent än aldrig. Här har vi en insprationsbomb med en (hel!) del av klänningarna från diorutställningen i London. Samsungmobilkameran suger surprise surprise. 

Insåg precis att det ganska exakt är prick en månad sedan jag fick en helg i London men dessa knoddar. En helg av att bara få göra precis allt en vill. Tyger i mängder, kvalitetstid i världens äldsta (och kvavaste?) tunnelbana kors och tvärs över hela staden. Få träffa vår fina Ellen, gå på Victora & Albert museum, på ännu en fantastisk mode utställning, och äta god mat. Kort sagt en av dom mest inspirerade helgen på år och dagar. 

Game of Thrones tar slut och jag har träffat en ny bra vän, en som inte bor så långt bort heller. Som gillar naturen, mat, vin och gammal svensk musik.

Varit i London med några av dom bästa och mest inspirerande människor jag känner. 

Jag har äntligen sytt klart min kappa!!

Har även städat mina tyger i marikondo-anda. Och lagat en klänning som jag råkade klippa hål i direkt när jag sydde klart den för över ett halvår sen. 

När jag ser tillbaka på månaden såhär så inser jag att jag kanske hinner med en del ändå. Dagarna fylls inte bara av tankar på vad som ska göras. En del blir faktiskt också gjort även om det kanske inte är så mycket som man hoppas på.

Fått blommor bara sådär och hållt någon i handen tills den blivit tom på blod. Varit väldigt borta i mina tankar, men ändå lyckats leva mer i nuet än på länge.

Kan vi låtsats att ni aldrig sett blommor förut?

För det är så det känns för mig. 

Andas in Magnolia, det är detta som är lycka. Radioaktivt självlysande gröna blad som spänger fram ur stammarna. Blommor som tränger sig fram genom jord och asfalt. Dagar av sol, vindstilla dagar av sol, och idag mysigt och friskt regn. Varför kan jag inte känna mig hundra procent mottaglig till detta? Det är det enda jag vill.

Hur beskriver man simpel glädje utan att det blir klyschigt? 

Är så sjukt tacksam just nu. För Stockholm, för tiden jag fick på Gotland i påsk och dom som befinner sig här i den närmsta kretsen omkring mig. Så tack för det, för er.

Tappade bort mina hörlurar för två söndagar sen på Snaps. En och en halv vecka i tystnad. Blöder igenom mina vita trosor. Fan. Det var så mycket lättre att hålla koll när jag proppade min kropp med hormoner. Efter 544 sidor i min bok hoppar det fram till sida 577, men hallå? Vad försöker universum säga mig? 

Men vet ni vad jag är glad ändå. För jag känner att mina onda cirklar håller på att rubbas. Jag gör ett ärligt försök att vara mer positiv. Jag vill vara glad och jag vill vara positiv. Jag tänker ofta på vilken ände det börjar i. Blir man glad för att man vill det eller blir man glad för att man är det? Jag tror nog faktiskt inte jag riktigt kan styra det.

Går på teater två dagar i rad. Vilken lyx. Det är något alderles speciellt med det. Att få scener uppspelade live framför sig. Bli en del av föreställningen. Se något som aldrig kommer vara detsamma som just då när man ser det. Blev tagen av pjäsen som Sabina tog med mig på. Den talade verkligen till mig. Manuset berörde. "Vilddjur" heter den och går på Dramaten, skriven av Lolo Amble.

Det finns ett enda träd i kungsträgården som har börjat blomma lite smått. En som gick förbi mig pekade uppåt och sa: "hopp" i förbifarten. Lite symboliskt ändå. Om man tror på sånt

Nu när det är "helg" igen så tänkte jag kolla tillbaka på det jag gjorde förra helgen med mamma.

Vi var på en riktigt inspirerande utställning på Artipelag. Har tidigare aldrig tyckt att någonting av det jag sett av Margiela har varit särskilt vackert men nu har jag lärt mig att se hans öga för funktion och detaljer. Exempelvis avtagbara kragar och luvor och hans sätt att använda lager på lager. Han tar dom saker som är motsatsen till vad som tilltalar ögat och får det att göra just det. 

Blev förstås lite smått kär i hans finurliga sätt att leka med lager. Favoriterna var definitivt dom dubbla kashmirkapporna och den genomskinliga slinkiga regnjackan (Har några halvbra bilder längre ner).

En sak jag alltid sett upp till med Margiela är att han jobbat mot det jag alltid hatat mest med designbranschen - kändisdesignern. Han vill hellre vara anonym. Han såg dessutom hela sitt modehus för vad det var, ett samarbete mellan flera människor som alla bidrar till dom slutliga produkterna. Det är väl mer än rimligt att alla ska få credd för det och inte bara en? Det tänker jag är en av anledningarna till att hans signum har blivit den tomma vita lappen som sys med fyra stora vita stygn rakt igenom plaggen. 

Det är första gången sen jag var ca tio år som jag kännt att jag inte behöver någon för att göra mig hel. Jag är hel. Inte en halv i konstant sökande. Sen har jag förstås sprickor, massa sprickor, men det har vi alla, mer eller mindre. 

Om jag nu någonsin träffar någon igen så ska jag se till att jag förblir hel. Jag ska inte låta någon bryta av bitar av mig längre. 

Jag tror jag har blivit som alla andra som någonsin blivit sårade. På min vakt. Jag tänker inte längre lita på dom som lovar.