Det är första gången sen jag var ca tio år som jag kännt att jag inte behöver någon för att göra mig hel. Jag är hel. Inte en halv i konstant sökande. Sen har jag förstås sprickor, massa sprickor, men det har vi alla, mer eller mindre. 

Om jag nu någonsin träffar någon igen så ska jag se till att jag förblir hel. Jag ska inte låta någon bryta av bitar av mig längre. 

Jag tror jag har blivit som alla andra som någonsin blivit sårade. På min vakt. Jag tänker inte längre lita på dom som lovar.