Ville bara säga att jag läst ut boktjuven nu, och att jag verkligen kan rekomendera den.
Det är en sån där bok som man vill tipsa alla om efter man läst den. Man får inte bara känslan av hur det var att finnas i Tyskland under andra världskrigt utan också se inuti huvudet på en smart liten flicka som själ böcker.
Dessutom är det döden som är vår berättare.

Två bitar ur boken som får en att tänka:

"lite fakta:
Jag bär inte omkring på någon lie eller skära. Och jag går bara klädd i svart kåpa med huva när det är kallt. Och jag har inte sådana där kraniumliknande ansiktsdrag som ni verkar gilla att förse mig med när ni har mig på distans. Vill du verkligen veta hur jag ser ut? Jag ska hjälpa dig. Gå och leta rätt på en spegel medan jag fortsätter.

Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för di om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär."


"Hon slet en sida ur boken och rev itu den. Sedan ett helt kapitel. Snart fanns det bara sönderrivna ord strödda mellan hennes ben och överallt omkring henne. Orden. Varför måste de finnas? Utan dem skulle inte något av allt detta existera. Utan ord var Fürern ingenting. Det skulle inte finnas några stapplande fångar, inget behov av tröst eller ordkonster som ska få oss må bättre.

Vad skulle man med ord till?"

What a wonderful caricature of intimacy.

Yay nu ligger man bara efter i matten med sju sidor (25 tal), och så har jag skrivit min bild analys. Det blev Nicole Tran Ba Vang (korsett bilden) till slut, vet bara inte riktigt om jag är nöjd med resultatet. Jag lämnar det nu i alla fall och försöket ta itu med Kemin, suck.

Hoppas ni har en bra helg och om ni pluggar att det går bra!

Jesper Waldersten

Mina favoriter av alla dessa är nog den nästsista ("gör det igen") och den sissta ("Balimanen")

Gud vad kul det är att bara låta fantasin flöda och klottra på.

Det var en svensk (Leif-Erik Nygård) som tog denna vackra, men tyvärr sista bilden på Marilyn Monroe.

Själv tycker jag hon var en av världens vackraste kvinnor.

Kommer till mig lite smått irretarad när emanuel har varit bråkig och retatas. Lägger sig för att gosa och drar i hörnet av täcket och lägger det på huvudet (?), somnar efter 10 sekunder. Så var det med den där Fingal.

Nu är det över. Ligger här och vilar och tar det alllmänt lungt.

Opperationen gick bra, men gud så konstigt det var att bli sövd och vakna upp efter. Man känner liksom hur det snörrar till sen mins man inget tills man vaknar. När man vaknar är man också jätte snörrig och man känner sig jättekonstig. Sa tydligen skit konstiga saker när jag vaknade och var helt drogad: "superduper, säg till dom att de var jätteduktiga, superduper..." nått sånt typ och annat mummel.

Just nu ligger jag och läser "boktjuven" som verkligen är jättebra! Tyckte verkligen om inledningen. Sen ligger jag också och planerar vad jag ska göra med nästa månadspeng behöver verkligen köpa en maskara...

Imorgon var det dags igen, men denna gång för något bättre. De ska ta ut de två, ca 30 cm långa pinnarna från min arm.

Den kommer vara helt frisk igen! Otroligt. Har fått "flash-backs" hela dan från stunden som kändes som en dröm. Stunden efter min misslyckade flickis då jag kollade på min arm och den inte såg ut som den brukade... Usch!

Men snart är de tjotahejet över. Sköt. Kan bara inte låta bli att vara sjukt nervös. Tänk om det gör jätteont? Tänk om jag har jätteont efter? Men nu ska jag försöka glömma detta ett tag och sova, godnatt!

(bild på min "tvål och shampot jag måste duscha med innan jag åker, alla tabletter jag måste ta innan, och embla plåster så jag inte ska känna bedövningen.)

Den bästa filmen jag någonsin sett. Har sett den ett antal gånger nu men man förstår mer och mer, den är lika stark, lika vaker, lika hemsk och sorglig med ett bra budskap.