Ville bara säga att jag läst ut boktjuven nu, och att jag verkligen kan rekomendera den.
Det är en sån där bok som man vill tipsa alla om efter man läst den. Man får inte bara känslan av hur det var att finnas i Tyskland under andra världskrigt utan också se inuti huvudet på en smart liten flicka som själ böcker.
Dessutom är det döden som är vår berättare.

Två bitar ur boken som får en att tänka:

"lite fakta:
Jag bär inte omkring på någon lie eller skära. Och jag går bara klädd i svart kåpa med huva när det är kallt. Och jag har inte sådana där kraniumliknande ansiktsdrag som ni verkar gilla att förse mig med när ni har mig på distans. Vill du verkligen veta hur jag ser ut? Jag ska hjälpa dig. Gå och leta rätt på en spegel medan jag fortsätter.

Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för di om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär."


"Hon slet en sida ur boken och rev itu den. Sedan ett helt kapitel. Snart fanns det bara sönderrivna ord strödda mellan hennes ben och överallt omkring henne. Orden. Varför måste de finnas? Utan dem skulle inte något av allt detta existera. Utan ord var Fürern ingenting. Det skulle inte finnas några stapplande fångar, inget behov av tröst eller ordkonster som ska få oss må bättre.

Vad skulle man med ord till?"