Ville bara säga att jag läst ut boktjuven nu, och att jag verkligen kan rekomendera den.
Det är en sån där bok som man vill tipsa alla om efter man läst den. Man får inte bara känslan av hur det var att finnas i Tyskland under andra världskrigt utan också se inuti huvudet på en smart liten flicka som själ böcker.
Dessutom är det döden som är vår berättare.

Två bitar ur boken som får en att tänka:

"lite fakta:
Jag bär inte omkring på någon lie eller skära. Och jag går bara klädd i svart kåpa med huva när det är kallt. Och jag har inte sådana där kraniumliknande ansiktsdrag som ni verkar gilla att förse mig med när ni har mig på distans. Vill du verkligen veta hur jag ser ut? Jag ska hjälpa dig. Gå och leta rätt på en spegel medan jag fortsätter.

Jag känner mig faktiskt rätt självupptagen just nu, som berättar allt det här för di om mig, mig, mig. Mina resor, vad jag såg 1942. Å andra sidan är du ju en människa - så du borde veta vad självfixering innebär."


"Hon slet en sida ur boken och rev itu den. Sedan ett helt kapitel. Snart fanns det bara sönderrivna ord strödda mellan hennes ben och överallt omkring henne. Orden. Varför måste de finnas? Utan dem skulle inte något av allt detta existera. Utan ord var Fürern ingenting. Det skulle inte finnas några stapplande fångar, inget behov av tröst eller ordkonster som ska få oss må bättre.

Vad skulle man med ord till?"

Det var en svensk (Leif-Erik Nygård) som tog denna vackra, men tyvärr sista bilden på Marilyn Monroe.

Själv tycker jag hon var en av världens vackraste kvinnor.

Just nu läser jag nog den mest annorlunda bok jag någonsin läst (so far...) okej den är nog i samma klass som "the graveyard book". Men ändå hur många böcker finns det om någon som har asberger och löser en mordgåta om en hund? Nä inte så många. Man tänker nog på "i rymden finns inga känslor" men den är faktisk inspirerad av denna bok.

Men jag gillar verkligen boken (så långt som jag kommit). Tror verkligen den är värd att läsa.

Killen är så gullig, men också skrämande.

Boken är skriven som om det var Christopher (huvudpersonen) som skrivit den. Han har gjort så att varje kapitel är ett primtal och skriver hela tiden jätte detaljerat om sitt liv från när han hittat hunden och framåt. Allt har mycket med siffror att göra och hur han inte förstår sig på människor. Men det mest intresanta är att man får se hur han tänker om allt. Han är så smart men ändå så liten rädd och osympatisk.

det är faktiskt till och med en av mina gamla engelska lärares kompisar som skrivt den. :P
En av mina favoritbitar:

(innan berättar han en historia om St Christopher)
"Mother used to say that it meant Christopher was a nice name because it was a story abour being kind and helpful, but I do not want my name to mean a story about being kind and helpful. i want my name to mean me."