I slutet av denna vecka kommer det ha gått en månad sen jag lämnade Sverige. Vad hände? Stanna tiden! Är det "bara" tre månader kvar?

Det är nog på tiden att jag gör en liten tillbakablick... Till min första vecka i Santiago.

Från flygets fönster fick vi ett varmt välkomnande av Anderna. Jorden ovanifrån ser ut som om den har vaknat till liv och sen dött. Som jättefosiler. Drakhud. 

Det blev en lugn vecka i en kaotisk stad. Inte så vacker, men väldigt levande. Jag älskar det. Väljer nog bort skönhet framför liv alla gånger. Konstigt nog känner jag mig jättesäker. Säkrare än i Paris eller Barcelona. 

Nyckelordet för första veckan: Förväntansfull. Lucas tar hand om mig. Känns som vi lever i samma takt. Jag trivs. Hoppas på att skapa ett litet liv för mig här de kommande månaderna. Första veckan hann vi (jaja mest tack vare Lucas) fixa en alldeles för fin lägenhet i området Providencia. På nionde våningen bor vi numera i en jättefin lägenhet med pool på taket (skäms vilken lyx!). Hoppas på fint väder och att sommaren aldrig kommer ta slut här.  

Annat fix första veckan var att fixa simkort till mobilerna, skaffa metrokort, allmän orientering och att träffa folk som Marilyn, pappa och mamma satt mig i kontakt med.  Fina människor. Fått massa perspektiv på livet här, ung, som gamal, fattig och rik. Många säger att Santiago är en av dom städer i världen där man ser tydligast skillnad på uppdelningen mellan dom rika och fattiga där dom rikaste bor isolerade uppe i bergen och de med lägst inkomst bor längst ner i väst. Fattar att det blir revolution då. Galet när poliserna inte är på folkets sida.