Det första jag ser när jag kollar mig i spegeln är ringarna under ögonen. Det är inte värt att försöka dölja dom, jag kan ändå inte lura någon. Den blålila huden tar sig igenom alla lager smink ändå. 

Detta är tiden på året då jag känner mig som fulast. Håret är grått efter ett halvår av mörker och min hud är så blek att den nästan är genomskinlig. Blek och krakelerad.

Jag går med skorna fulla av grus. Det finns ingen mening med att tömma dom för så småningom är dom fulla igen. Allt runtomkring mig är täckt av en tunn hinna grått, men därunder ytan kan man skymta färgerna och se slutet. Längtar efter framtiden.