les alpes 2.0
Äntligen har jag tagit mig i kragen och gått igenom bilderna från sommarens vandringen. Så här har vi en härlig liten nostalgitripp från min och Joels vandring i franska naturreservatet Sixt-Fer-á-Cheval i alperna.
\n
\nDet hela började med ett stopp i staden Annecy. Ett franskt Venedig skulle det kunna kallas. Där vandrade vi runt och tryckte vi i oss hemmagjord glass och italiensk mat.
\n
\nEfter en natt där tog vi tåget vidare till staden Cluse för att lifta oss hela vägen fram till Samoës (Något som tydligen är busenkelt i alperna? Kan det vara alla strejkar och icke existerande bussar?), där våran fyra dagars vandring upp och ner för bergen började. Med utsikt över Mont Blanc, som blev Mont Rose i solnedgången.
\n
\nMäktigt är det med berg. Man känner sig så liten och bräcklig där på topparna. Så fort vi kom över uppåt 2500m och över trädgränsen så jag till Joel -Nu tycker jag det börjar bli lite läskigt. För det är det ju så fort man kan se över träden, när det sluttar rakt ner och stigarna är smala.
\n
\nLyckat var det i alla fall. Lite bättre plannering hade inte skadat, med med går inte att gämföra med den som vi gjorde för två år sedan. Häftigt var det att se stugan man sov i natten innan från ett annat berg, och även fantastiskt att kolla på små lusar genom teleskop som kämpar med att ta sig upp på Västeuropas högsta berg. Ett till minne jag kommer bära med mig är att sitta i stugan äta långkok kryddat med nepalesiska kryddor och potatisgratäng medan man lyssnar på sjuka historier från vandringar i Nepal på världens högsta berg.
\n
\nDet hela började med ett stopp i staden Annecy. Ett franskt Venedig skulle det kunna kallas. Där vandrade vi runt och tryckte vi i oss hemmagjord glass och italiensk mat.
\n
\nEfter en natt där tog vi tåget vidare till staden Cluse för att lifta oss hela vägen fram till Samoës (Något som tydligen är busenkelt i alperna? Kan det vara alla strejkar och icke existerande bussar?), där våran fyra dagars vandring upp och ner för bergen började. Med utsikt över Mont Blanc, som blev Mont Rose i solnedgången.
\n
\nMäktigt är det med berg. Man känner sig så liten och bräcklig där på topparna. Så fort vi kom över uppåt 2500m och över trädgränsen så jag till Joel -Nu tycker jag det börjar bli lite läskigt. För det är det ju så fort man kan se över träden, när det sluttar rakt ner och stigarna är smala.
\n
\nLyckat var det i alla fall. Lite bättre plannering hade inte skadat, med med går inte att gämföra med den som vi gjorde för två år sedan. Häftigt var det att se stugan man sov i natten innan från ett annat berg, och även fantastiskt att kolla på små lusar genom teleskop som kämpar med att ta sig upp på Västeuropas högsta berg. Ett till minne jag kommer bära med mig är att sitta i stugan äta långkok kryddat med nepalesiska kryddor och potatisgratäng medan man lyssnar på sjuka historier från vandringar i Nepal på världens högsta berg.
