Första vanten och första mönsterstickningen!
Okej nu tänker jag va himla osvensk och säga att jag är sjukt nöjd med min insats och mitt tålamod för att denna totorovante skulle bli till.
Så jag har suttit och repat upp och gjort om, repat upp och gjort om. Ända tills jag suttit och skakat, och ändå har jag inte fått ett raseriutbrott! Den är förstås lite knölig och hade kunnat vara bättre, men jag lyckades! Och det var kul! En dag ska vänatervanten få en kompis men, nu tänkte jag att det nog är så att jag borde ta en paus. Inte bara från dessa väntar utan alla mina stickprojekt jag har på G (vilket är alderles för många). Vem är det jag försöker lura egentligen? Tror jag typ att det ska va möjligt att sticka bort sina problem, sitt liv? En till anledning är att det kan bli lite dyrt också... speciellt när man har sån snobbig garnsmak som jag. Heh.
Har aldrig riktigt vetat hur det känns att vara sjukligt beroende, men nu vet jag for sure.