Jag har levt på de timmarna vi fick i söndags hela denna regniga måndag. Jag inser att jag är farligt kär eftersom den värsta tanken jag kan tänka mig just nu är att han skulle lämna mig. När han tittar ner på mig med sina stora bruna ögon rusar blodet och jag känner mig så sårbar och liten, men ändå inte rädd. Jag vet att det inte är helt hälsosamt, men han är det finaste jag har. Jag jobbar verkligen stenhårt på mig själv just nu, men jag är osäkert på om jag kommer någon vart. Det är så få saker som kommer under ytan på mig. Som jag verkligen bryr mig om. Dessa likgiltighetskänslor har verkligen blivit en del av mig och det skrämmer mig. Jag vill kunna uppskatta det lilla. Men allt känns så pretentiöst. Till och med mina tankar och känslor.