lillablue -

Sucker för vackra saker

Blev tvungen att avfölja alla sminkkonton efter jag köpt dessa. Nu får det vara slut på min materiella glädje för ett bra tag. Internet - Snälla sluta hjärntvätta mig?

2017-10-27 @ 15:55:00 Permalink Clara Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tror jag stirrat mig blind på mig själv

Jag har insett en grej. Anledningen till att jag inte lyckats få någonting gjort varken tecknarmässigt, bloggmässigt, sömnadsmässigt, vadsomhelstmässigt i mitt liv på ett tag är för att jag haft alldeles för höga krav på mig själv. Har inte varit nöjd med något jag gjort på flera månader. Dags att sänka ribban, ta ett steg bakåt och inte vara rädd för att låta tankarna flöda fritt. Låta handen och fingrarna göra vad de vill på pappret/tangentbordet. Våga göra fel och ägna tid åt just det. Kommer ingen vart av att sitta och stirra mig blind på alla fel och ge upp. Nu får det vara nog med krav på mig. Måste sluta bry mig igen.

2017-10-24 @ 09:34:00 Permalink Clara Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och sommaren blir till höst

Dags att skriva något igen kanske.

Glider långsamt bort från min verklighet och in i något annat. Känns som jag blivit någon annan och jag får en känsla av att det inte bara är jag som inte känner igen mig själv mera.\n

Och synsik har jag blivit. Gud så olikt mig. Undrar verkligen hur mitt liv kommer se ut om en vecka, om ett år, eller tio.

Hursomhelst så dokumenteras allt mest genom min polaroidkamera nufötiden. Jag kommer nog aldrig lära mig gilla min samsungmobilkamera.

Ett helt gäng sånna har det blivit. Från de regnbågsfärgade i slutet av sommaren och picknick med Ellen o Sabina till en svart och gul höst och min helg i Uppsala med Joel, Ellinor och Elin

Just nu, i denna stund är jag i Småland på besök hos mammita. Tog en paus från staden för att trampa runt i prasslande gula löv och elda i vedugn på landet. Kanske även rita en teckning eller två.

Idag är det förresten två år sen jag träffade Joel för första gången. Sjukt. Tiden känns inte längre som den gjorde förr. Som att den går och går på en linje framåt, så som jag tyckte den brukade. Den liksom hoppar lite hit och dit går runt och runt som den vill.

Allt känns på något vis väldigt avlägset. Som i ett annat liv. Men ändå ligger alla minnen så nära. Kan liksom plocka fram dom när jag vill.

2017-10-23 @ 23:08:00 Permalink Clara Kommentarer (0) Trackbacks ()