Jag går av vid min station. Jag går genom den hårda blåsten längst pendelrälsen och håller ihop min kappa med händerna så att vinden inte ska blåsa rakt igenom mig. Jag inser att det nog är första året sen jag var barn som den svenska vintern inte tar fram mina negativa sidor. Det är första året som kylan och mörkret inte stör mig så den brukar. I år fick vintern inte tag i mig. Det känns riktigt skönt och jag känner mer igen mig själv än vad jag gjort på länge. Jag tycker månen är vacker i den blekblåa morgonhimlen på väg till jobbet och den kolsvarta natten på väg hem. Den får mig att le och vilja dela med mig av synen med någon annan som jag tycker om. Det känns som det gråa filtret kanske är på väg bort.