Life round here
Varför finns det sjukdomar där folk slutar äta för att de inte tror att de är tillräckliga? Varför finns det ställen där barn får se sina dom de älskar skjutas framför ögonen på en. Varför finns det folk som våldtar? Varför mår folk inte bra? Varför är det inte ok att visa sig svag och sårbar?
Men mitt bland allt det hemska finns det vackra också, även om man ibland verkligen måste kämpa för att se det. Det finns folk som är snälla och visa, som bryr sig om, vad dom än är med om. Som inte ger upp vad som än händer. Det finns konst vart man än kollar, gjort av människan eller naturen. Men varför finns det då så mycket ont? Varför ska man ens behöva kämpa?
Elisabeth Åsbrik skriver i Dagens Nyheter idag:
"Det är hårt där ute. Man ska liksom akta sig för att vingla till, fumla, vara skör.
Idén om den starkes rätt ger fortfarande utslag, till och med en vanlig dag i Stockholms tunnelbana. Det är skrämmande, av många skäl. Framför allt för att den bygger på sådan oerhörd dumhet.
Allt mänskligt finns ju i svagheten, sprickorna, i mörkret som får oss att tveka, i våra rädslor och otillräckligheter. Det är där dikter föds. Därifrån kommer också melodier. Där uppstår empati – förståelsen för den andres sårbarhet därför att jag själv är sårbar."
Det är ett evigt kämpande. Hur blir jag en så bra människa som jag kan? Jag gör hela tiden saker jag ångrar och jag ser hela tiden saker jag önskar jag hade kommit på och gjort tidigare. Men svaret finns i det Elisabeth avslutar sin krönika med: vi vägra låta föraktet slå rot i oss själva.
