Igår blev jag och Cindy bjudna på teater av våran mammita. Det var en jättefin och bra pjäs. Tror inte teater någonsin berört mig så. Det var en stark upplevelse och det blev så mycket känslor att vi alla satt och grät som små barn. 

Det var en föreställning som hette "Små kvinnor från Macondo" som spelas på alias teatern (Latinamerikanska folkteatern). En mycket liten och fin lokal med tegel och grova stenväggar. Tror lokalen hade mycket att göra med de starka känslorna eftersom man kom så nära skådespelarna och att man då kunde leva in sig i vad karaktärerna hade upplevt.

I pjäsen berättas sex olika kvinnors historier. De har blivit kränkla antingen på grund av politisk eller religös uppfattning och flytt till Sverige. Det finns mycket att lära av denna föreställning och jag rekommenderar den verkligen. Det ord som träffat mig starkast och som fortfarande dröjer sig kvar i mina tankar var i inledningen där en av skådisarna säger något liknande som: att vara ledsen är det mest själviska man kan vara. [...] Livet är en gåva.

Nått som jag tänkt mycket på långt innan jag såg denna pjäs och nu efter. Är det det så? Har gått fram och tillbaka mellan de olika svaren

Det var inte bara en trevlig teaterupplevelse utan också trevligt sällskap. Kul att få träffa Marilyn, men också Cindy igen! Det var så längesen och har verkligen glömmt hur trevlig hon är och vad glad jag blir av henne. Hon har verkligen lärt mig mycket. Exempelvis om hur trevligt det är att få långa tackmedeladen efter man träffats eller fina kort på paket med förklaringar och tankar.

Två kloka kvinnor och två av mina stora förebilder.