Mycket känslor nu efteråt när man fattar att det verkligen var sista gången man blir fotad på det mest onaturliga sätt dom man kan tänka sig. Sosta gången aman får hem de där bilderna som aldrig tycks bli bra, men som man av någon anledning alltid köper? Som fotografen sa "de som man ger till mormor o farmor som de hänger upp bakom en dammig trappa där ingen någonsin ser dom.

Och som pricken över i:et hade vi den mest otrevliga fotografen någonsin som antingen hatade sitt jobb eller barn, eller båda.

Jag och sandrah hade hoppats på att ta ett sista parfoto som det vi gjorde i ettan, men det fick vi förstås inte. Så vi lånade bakrunden och gjorde det ändå! Det är ju trots allt vårt sista år!

Det från ettan är så konstgjort att det blir bra. Liksom varför vad fotografen mig lägga handen på hennes axel? Trodde hon vi var ett par på riktigt?