Tågluffens sammanfattning
Vilken resa, och så jag har lärt mig. Har nog lärt mig lika mycket under dessa tre veckor som jag gjort under hela högstadiet. Om mig själv, mina medmänniskor och den knäppa världen vi lever i. Att sitta på tåg och se hur landskapet långsamt men säkert förändras, att gå vilse bland små krokiga gator och hitta en spännande affär eller en mysig resturang. Vissa dagar hade jag svårt att somna för att det var så mycket att bearbeta.
Jag hade sett fram emot att få resa och utforska såhär på egen hand så länge jag kan minnas, att få känna känslan av frihet, att få vara stor och självständig, men så fort jag satt mig på tåget krympte jag. Jag kände mig plötsligt så liten, ensam och sårbar. Det är ansträngande att plötsligt vara i ett främmande land med en stor grupp halvt främmande människor där man är tvungen att tänka en extra gång varje gång man har något att säga. Jag försökte klara av allt, och låtsades inte om mina jobbiga känslor och sidor. Jag ville att alla skulle förstå och tycka om mig direkt, jag ville vara sådär översocial och lätt att lära känna. Det höll inte i längden. Så efter att ha brutit ihop lite och accepterat att jag inte har samma sociala egenskaper som många andra gick allt mycket bättre. Jag behöver min tid att studera människor och lyssna innan jag bjuder på mig själv. Det är också en bra egenskap på sitt sätt. Alla människor har sina för- och nackdelar, extroverta och introverta. Jag tycker inte om att ha samma meningslösa samtal med nya människor om jag inte vet att det kommer leda någonvart. Då tycker jag inte det är värt det. Ni ska bara veta hur många knäppa människor det finns där ute som vill utnyttja en för sitt eget bästa. Det är chockerande. Det finns förstås en liten skara pärlor där ute, men de är få! Så håll i de du har hårt!
Det är underbart att resa i Europa. Att ha så mycket olika kulturer så nära varandra. Att ena dagen vara i Frankrike och ett par timmar senare vara i Tyskland eller Spanien. Vilken frihet att ha interrail kort och några tusenlappar. Kommer definitivt vilja resa och utforska jorden mer och hålla kontakten men min lilla engelsktalande internationella familj.
När man bor så pass länge med så många människor på så många platser börjar man verkligen lägga märke till småsaker, saker man inte ens visste betydde så mycket för en. Det är mycket mer ansträngande än man tror att resa. Speciellt när man reser många. Man får lära känna andra personer än man tror att man känner när man lever 24/7 tillsammans. Den största saken jag fick verkligen lära mig var att längta. Trodde aldrig jag skulle längta så mycket. Efter Sverige, mina vänner och min familj det är jobbigt att längta, men också en bra sak. Man lär sig uppskatta det som man annars tar för givet. Det finns inget som får en att känna sig så komplett men ändå lite tom som att komma hem från en sån stor resa.
Kommentarer
Postat av: Ellinor
That last picture though, så vackert!
Trackback
