Pappa
höstkänslor
Det är höst,
temperaturen faller,
och jag inser att det enda jag lägger märke till är par. Lyckliga par som håller hand, bor i varandras famnar, borrar in sig i varandras ansikten och tittar på varandra med kärlek i blicken.
För ett år sedan, vid denna tid hade jag någon som jag kände så för. Någon som jag fick krypa ner under täcket med och värma mig hos, trassla in mig i, känna mig 100% trygg hos och somna med till en jämn tung andning, någon som jag snabbt anpassade min egen till, vi blev till en.
För några dagar sedan blev det plötsligt så tomt och jag insåg att det är detta jag saknar. En sån trygghet, inte bara närhet. För det är lätt att få, men just den tryggheten. Det är något svårare att finna. Att ge all sin tillit till någon och lita på att den är liksidig, att verkligen andas ut hela vägen. Det är som en sorts terapi/meditation. Det är ett enkelt sätt att koppla bort sin omgivning och bli av med all stress. Vår bubbla. Den sprack.
Stress något som verkligen tagit över i mitt liv just nu.
Uppdate:
Och ja jag vet att förhållanden inte är = trygghet. Och att det är en Bergdahlbana, men det kommer många fina stunder med det.
Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder någonting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcket till, så var den du är
Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland
Hej jag lever men går fortfarande i autopilot. Inga rutiner här och jag blir besviken på mig själv men är ändå inte inställd på att ta tag i det.
Tecknar, jobbar, stressar, sover någon slags stresssömn, jobbar, spenderar pengar på kalorier, jobbar, äter kalorier, jobbar, "sover", läser på bussen, läser på jobbet, läser istället för att sova, blir glad av meningslösa cyberkonversationer från Norrland och andra änden av stan, drömmer konstiga korta drömmar, jobbar, är barnvakt och äter mer kalorier utan att träna.
För övrigt:
köpte en ny mössa och den gör mig glad. Mammas komentar: Du kommer ju aldrig kunna flytta hemifrån. Äter en kaka: du sa ju att du bara äter bullar på jobbet.
In the desert
- Stephen Crane
Rene Gruau (1909-2004)
En stor inspiration inom modeillustration.
Hejhopp min kropp sa stopp
Ja, det hann visst gå en dag av mina stora jobbplaner innan en halsfluss bröt ut. Men nu har jag fått antibiotika och så fort febern gått ner och min kropp orkar så kan jag jobba igen.
Så under dessa två dagar jag hunnit vara hemma så har jag (förutom sovit, vaknat, sovit, typ svimmat på väg till alvedonen och inte ens kunnat svälja mitt saliv) ätit ett helt glasspaket, läst, tecknat och sett tio avsnitt av one tree hill.
Idag mår jag däremot mycket bättre och jag ser detta som en stor fet varning från min kropp att ta hand om mig själv bättre och lyssna. Lyssna bara på mig själv när det kommer till vad jag borde göra. Inte styras av andra, men det är dags för riktiga rutiner.
Livin la vida jobba
Idag börjar nedräkningen av mina 12 arbetspass på rad. Fem på advokatsbyrån, två hos Carlos och sen fem igen på advokatsbyrån innan jag får en riktig helg. Dessutom har jag i alla fall två dagar under denna period då jag ska hämta barn från dagis/skola.
Ska bli spännande att se hur jag klarar detta, men jag kunde liksom inte tacka nej när Carlos frågade. Jag hade ju ändå inget bättre för mig, eller..?
Jag trivs helt ok bra där jag är. Det känns rätt att fylla mina dagar med att tjäna pengar som man kanske kan bygga något på. En resa? En framtid? Och mina arbetskollegor är verkligen snälla och det verkar som att jag uppskattas vilket är underbart.
Men jag måste vara ärlig mot mig själv och när jag ställer frågan - är jag glad?, så var jag faktiskt inte. Jag är glad i stunder då jag glömmer bort allt, då jag verkligen bara är i nuet, när jag umgås med folk som jag älskar. Men räcker det? Ibland känns det som om dom stunderna blir färre o färre. Och som att jag bara låtsas och till slut lyckas övertyga mig själv om att det är sant att det är bra.
Mesta delen av tiden trycker jag bort alla mina känslor. Jag orkar inte med dom och att vara i autopilot är lättare, att gå runt med en känsla av att verkligen inget spelar någon roll. En känsla som kommer fram när jag inte har fyllt upp min tid med annat och tvingat mina tankar på annat spår.
Vad är egentligen glädje? Och hur stora mängder behöver man? Jag tror på att man behöver vara nere ibland för att nå toppar, men hur djup är okej att gå? Jag vill inte fastna.
Det är så onödigt.
The color run night
Hej, jag har sprungit color run night.
På ett sätt blev jag faktiskt lite besviken på loppet. Inte lika mycket färg som kastades under loppets gång som jag trott, och starten var väldigt konstigt plannerad=inte alls.
Men idéen av färgkrig är mist lika kul som man tror att det ska vara och jag hade toppen med min trogne loppkompis Ellinor. Färg = glädje för mig, så varför inte kasta det på varandra? Det blev en underbar stämmning och jag såg bara leenden och busiga ansiktsuttryck runt omkring. Jag stortrivdes.
Sista loppet på ett tag nu, för jag fick jätteont i mina benhinnor. Dags att byta träningsform. Rörlighet tror jag är något att satsa på.
Less is more?
Enligt instagram togs denna bild för 90 veckor sedan, och så såg det ut på ett ungefär i mitt rum hos pappa fram tills förra veckan, fast det hade till och med fyllts på med aningen fler bilder.
Jag började tröttna och känna mig iaktagen så det blev dags för förändring. Jag började rensa väggen, men efter det kändes den så galet tomt att jag inte kunde låta bli att påbörja nästa konstellation.
Jag hade ju tagit massor med fina bilder denna sommar med polaroidkameran som var världa att sättas upp. Så dom hamnade där istället, tillsammans med några glömda och gömda guldkorn som jag hittade långt back på (min också numera rensade och uppdaterade) ansalgstavla. Enkelt, minimalistiskt och ändå inte tråkigt blev det (typ grundpelarna jag försöker följa i mitt liv just nu). Så sähär ser det numera ut nu på väggen åvan för sängen:
Tror på att hålla det "rent", men byta ut oftare.
Urban climbing
Gick upp imorse och drog iväg innan någon hade vaknat i lägenheten imorse för att dra till Münchenbryggeriet och klättra med kusin Emil, som föresten bor hos oss ett tag för att hänga från rep ifrån Globen och andra byggnader i Stockholm. Alltså han är industriklättrare just nu. Jag invigde mina klätterskor och klättrade utomhus för första gången. Kul grej att klättra utomhus och ändå vara mitt i stan, med en riktigt grym klättrare som hade många knep och nya fraser till mig. Har lärt mig så mycket idag och fått en ny klätterpolare! Ont om sånna. Efter det te i thermos (en värld utan te är ingen värld enligt Emil) och vegetarisk buffé på Hermas. Känner att jag fångat dagen och verkligen kan chilla nu resten av helgen!
Första veckan arbetsliv
En vecka av vita skjortor med nya kaffefläckar på varje dag, en vecka av programet outlock där JAG ska hålla koll på alla mötestider, en vecka av springandes från mötes rum till mötesrum, en vecka av barnvaktning, av att göra rätt och av att göra fel. En hel sån vecka har gått, och jag tror jag börjar komma in i rutinerna. Tror jag. Hoppas jag.
En välförtjänt helg tycker jag att jag fick efter denna vecka, en välplanerad helg som bestod av många människor som gör mig glad. Fredag: Vin i park. Lör: En timma med bara mig själv, penna papper och en bok i handen under ett träd, dessutom, te, mörby häng, och en fest för att fira att den bästa fransyskan jag vet kom till Sverige för hela fem år sen. Sön: sushi, glass och catch up med Dennis och Brette och sedan tai och gammla vänner på en veranda.
För mycket: svart, vitt, sött, fett, kaffe, tider, flätor, smink och slag från småbarn för min smak
Ida Sjöstedt SS16 backstage
Blommor, spets och tyll tror inte det går att beskriva det bättre. Färgglatt och vågat svenskt mode. Jag älskar det, för man blir ju glad när man ser det. Mina bilder blev fruktansvärt dåliga så de flesta är snodda av Sabina, Krystian eller "rockphotoemma"s blogg.
