Jag är en osäker liten skit, som bakom ett skört skal, av jag vet inte ens vad, försöker dölja alla mina brister. Ibland lyckas jag jag göra skalet så pass hårt att jag nästan tror att jag är denna starka människa på riktigt. Att jag är någon värld att se upp till.

 

Vill ni veta vad som krossade skalet denna gång? Vad som är min största svaghet? Kärlek. Och jag som tappat hoppet helt. Trodde jag va. Men vem försöker jag lura? Jag är en romantiker. Jag tror på kärlek så hårt att om jag slutade tro tror jag inte det skulle finnas någon Clara kvar. 

 

Det är för bra för att vara sant. Vad skulle kunna finnas här hos mig som inte går att finna i någon annan? En tanke som inte kan låta bli att poppa upp hela tiden. Jag får tårar i ögonen när jag känner mig så svag. Jag fylls av ilska för jag vet att det är meningslöst att tänka dessa tankar.

 

Jag måste bara tro. Tro på honom. Tro på mig. Och även se igenom de skal som andra byggt upp. Jag är minnst lika bra som de andra. Jag får inte låta mig luras. Sluta att bara se det bästa i alla. Låt dig inspireras av det bra hos dom, men även lära dig något av det dåliga du ser hos dom. 

 

För trots allt är det så att det jag beundrar näst mest hos mina förebilder deras brister. Det som gör dom mänskliga.

 

Plötsligt bara fanns du där. Plötsligt var du i mitt liv och tog plats. Plats i de viktigaste och varmaste delarna i mig. Lever i en dröm och jag vill inte vakna.

Förutom att ha korsat vägar och spunnit ett garnnystan med honom. (Fin hela vägen inifrån och ut.) Så har jag utökat min skosamling, skapat med färg, misslyckats med bläck, fikat med far och bror, haft min kusin i stockholm, ätit sushi, ätit sushi med min Sandrah, upplevt Ola Fureliasson och Robert Mapplethorpe med mamma och gammelmoster och åter träffat honom igen.

Hur bra?

Hej cyberrymden,

Jag igen. November alltså. Vad har du att erbjuda mig?

 

Livet spårar och jag älskar det. Jag har inte haft tid till att tänka för någon har kommit och gjort alla mina vardagar. Och sen i helgen har jag haft min Ottilia på besök. Fotografiska, cafe string, klättring och en hel del prommenerade. Har nog aldrig prommenerat så mycket i Stockholm som jag gjort denna vecka och det var ett bra val i tid. En tid då höstträden har stått i full blom i alla nyanser av gult, oranget, brunt, rött och nästan radioaktivt rosa. Helgen innan firade vi till och med hösten eftersom min mamita fyllt hela 60. Magdans, svensk sång, spansk sång, pumpasoppa och tårta. Det var fint.

 

Nu är det snart en ny helg och det har börjat bli mörkt och kallare och gråare och kalare. Men det är okej så är livet och jag har turen att ha saker att se fram emot.