Det är höst,

temperaturen faller,

och jag inser att det enda jag lägger märke till är par. Lyckliga par som håller hand, bor i varandras famnar, borrar in sig i varandras ansikten och tittar på varandra med kärlek i blicken.

 

För ett år sedan, vid denna tid hade jag någon som jag kände så för. Någon som jag fick krypa ner under täcket med och värma mig hos, trassla in mig i, känna mig 100% trygg hos och somna med till en jämn tung andning, någon som jag snabbt anpassade min egen till, vi blev till en. 

 

För några dagar sedan blev det plötsligt så tomt och jag insåg att det är detta jag saknar. En sån trygghet, inte bara närhet. För det är lätt att få, men just den tryggheten. Det är något svårare att finna. Att ge all sin tillit till någon och lita på att den är liksidig, att verkligen andas ut hela vägen. Det är som en sorts terapi/meditation. Det är ett enkelt sätt att koppla bort sin omgivning och bli av med all stress. Vår bubbla. Den sprack.

 

Stress något som verkligen tagit över i mitt liv just nu.

 

(Sista bilden är ritad av min favorittatuerare. Instagram: mhuretelander)

 

Uppdate: 

Och ja jag vet att förhållanden inte är = trygghet. Och att det är en Bergdahlbana, men det kommer många fina stunder med det.