Från skulptur efter skulptur till fika och skrek
Igår var jag Ellinor och Sabina jättekulturella och tog oss till Moderna Museet för att kolla på en liten utställning med pop-artskulpturer från 90-00 tals artisterna Koons, Fritsch och Ray. Var absolut inte mycket, och mycket jag hade svårt att greppa (om det ens är möjligt eller meningen?). Som varför man har glasat in några gammla dammsugare. Men jag fastnade speciellt för den gigantiska gröna elefanten med alla detaljerade rynkor och snäcktanten med snäckhunden. Så sköna matta färger de hade.
Sedan blev det en mycket mysig fika på 60 och sushi med Sandrah o grabbarna i Danderyd. Shrekmaraton och prat blev det också.
I förmiddags vaknade jag upp hos Sandrah fick dunderbrunch och körde på en klassisk: prata-om-allt-mellan-himmel-o-jord-tills-vi-absolut-måste-flytta-på-oss-dag. Det är mycket fint det.
Sista skolfotot
Mycket känslor nu efteråt när man fattar att det verkligen var sista gången man blir fotad på det mest onaturliga sätt dom man kan tänka sig. Sosta gången aman får hem de där bilderna som aldrig tycks bli bra, men som man av någon anledning alltid köper? Som fotografen sa "de som man ger till mormor o farmor som de hänger upp bakom en dammig trappa där ingen någonsin ser dom.
Och som pricken över i:et hade vi den mest otrevliga fotografen någonsin som antingen hatade sitt jobb eller barn, eller båda.
Jag och sandrah hade hoppats på att ta ett sista parfoto som det vi gjorde i ettan, men det fick vi förstås inte. Så vi lånade bakrunden och gjorde det ändå! Det är ju trots allt vårt sista år!
Det från ettan är så konstgjort att det blir bra. Liksom varför vad fotografen mig lägga handen på hennes axel? Trodde hon vi var ett par på riktigt?
Sen tog vi också några fina dubbelparbilder. Här är mina favoriter från bildserien där varken Lirre eller Sandrah kunde sitta still och jag och Sabina står bakom helt clueless på vad som händer framför.
(Tre) små kvinnor
Igår blev jag och Cindy bjudna på teater av våran mammita. Det var en jättefin och bra pjäs. Tror inte teater någonsin berört mig så. Det var en stark upplevelse och det blev så mycket känslor att vi alla satt och grät som små barn.
Det var en föreställning som hette "Små kvinnor från Macondo" som spelas på alias teatern (Latinamerikanska folkteatern). En mycket liten och fin lokal med tegel och grova stenväggar. Tror lokalen hade mycket att göra med de starka känslorna eftersom man kom så nära skådespelarna och att man då kunde leva in sig i vad karaktärerna hade upplevt.
I pjäsen berättas sex olika kvinnors historier. De har blivit kränkla antingen på grund av politisk eller religös uppfattning och flytt till Sverige. Det finns mycket att lära av denna föreställning och jag rekommenderar den verkligen. Det ord som träffat mig starkast och som fortfarande dröjer sig kvar i mina tankar var i inledningen där en av skådisarna säger något liknande som: att vara ledsen är det mest själviska man kan vara. [...] Livet är en gåva.
Nått som jag tänkt mycket på långt innan jag såg denna pjäs och nu efter. Är det det så? Har gått fram och tillbaka mellan de olika svaren
Det var inte bara en trevlig teaterupplevelse utan också trevligt sällskap. Kul att få träffa Marilyn, men också Cindy igen! Det var så längesen och har verkligen glömmt hur trevlig hon är och vad glad jag blir av henne. Hon har verkligen lärt mig mycket. Exempelvis om hur trevligt det är att få långa tackmedeladen efter man träffats eller fina kort på paket med förklaringar och tankar.
Två kloka kvinnor och två av mina stora förebilder.
Så jävla grått
Hösten är verkligen här (nähä! Det har den ju inte bara varit sen sommaren tog slut...)
Jag spriger på nu som jag gjort varanan dag i en månad och det känns verkligen bra. Speciellt när man känner sig starkare för varje gång.
Med hösten kryper man in i sin lilla håla. Med hösten kommer depp, och sjukdomar, men man blir också nykär, nostalgisk och vintermysig.
Och ja, lillinore (zetacheeta.blogg.se) du inspirerar mig i skrift ;)
Nyklippt och nysytt
Bryssel, Antwerpen
Trappor, musslor, våfflor, skitiga gator men vacker arkitektur.
I helgen var jag mamma och Emanuel i Belgien. Vi var där för att hälsa på kompisar från tiden i Jordanien. De har ett mycket vackert avlångt hus med många branta trappor.
Vi var på mode museum i mode staden Antwerpen, bakade cheese cake, åt goda måltider och pratade medans vi prommenerade runt i Bryssel. Jag lyssnade också en del på Sander när han spelade (vilket förståss är oundvikligt när man spelar trummor), samt försökte få honom att klippa sig. Det gav förståss inget resultat. Ett plus var också att se min lilla lilla mamma sätta på sig en gigantisk hjälm och hoppa upp på en motorcykel.
Sen åkte vi hem och det var den helgen.
Bryssel humor
Glad morgonbild
Sissta lunchen spenderades på drog operan. Många spekulationer kring namnet...
...
Jag kommer inte få åka till Indien. Det har tagit hårt på mig. Det har varit ett mål och min drivkraft ända sendan jag började gymnasiet. Även om jag hela tiden visste att det fanns en chans att jag inte skulle få åka, och även om jag ett tag var ganska säker på att det inte skulle bli jag, så tar det ändå lika hårt. Att få höra det är som en stövel i magen. Att veta att jag blev utanför. Det är ett faktum att det suger.
Jag tänker inte låtsas som om jag är glad, det är jag inte. Klart jag inte tycker det är kul att gå runt och vara ledsen. Det känns själviskt, men det är också mänskligt. Alla borde förstå. Det går inte att låtsas om ingenting. Detta har fått mig att tappa självförtroendet och hoppet lite.
Klart att det kommer bli bättre med tiden. Det kommer gå över, men just nu är det skit.
Jag är såklart jätteglad för alla er som ska få åka. Grattis!
V.41 2014
I skolan är det kallt. Så jag väljer istället att ha på mig allderles för varma kläder. Vill ju inte behöva "...ta tag i en falukorv för att värma mina händer" citat Sandrah Carlqvist 6:e oktober 2014 12.28.
Imorgon börjar mönster två. Imorgon får vi också reda på vilka som ska få åka till Indien, och imorgon då åker jag till Bryssel.
Idag har jag sytt klart en skjorta på beställning till Idas kille Axel. Hoppas på att den sitter bra och att han blir nöjd. För det är i alla fall jag!
Nu ska jag sova på min Späckis Will(y)e och dofta på min snuffefiltströja som mirakulöst nog fortfarande luktar som honom.
Och nej Wille tycker inte det är så kul att plugga. Ändå gör han det istället för att göra viktiga saker som att sova, träna (och vara med mig ;))
När Wille pluggskypear
Bor i sängen
Just chilling. Det enda jag gör nuförtiden är att struntplugga, se ikapp serier, springa och vänta på att få prata med min pojke i hans pluggpauser.
Tänkte skriva nått fint om bröllopet men insåg att jag inte tagit någon bild! Så jag väntat på att få någon från Willes pappas systemkamera, och det tar ett tag...
Imorgon ska jag på intervjuv för att se om jag kan passa som praktikant i Ida Sjöstedts ateljé. Spännande.
I helgen ska jag spontan åka till Belgien för att träffa the one and only Sander!
Börjar söndagen med att rida islandshästar
Efter gårdagens fina bröllop ute på Mörkö så blev det inte mycket sömn. Mirakulöst nog lyckades jag ta mig ur Willes varma och gosiga säng och skilja mig från honom. Jag skulle nämliga ut och rida islandshäst i två timma med mamma, gudmor, hennes dotter och andra gudbarn. Så fint och vilken höststämning det var i skogen. Blev allderles varm och glad i hjärtat, men kall i benen. Efter ridningen tog jag och mamma och värmde upp oss med pizza och nu fortsätter söndagsmysen.
Kolla Ellens snygga tat
