Det har varit en väldigt oklar tid i mitt liv på sistone. Jag vet inte vad jag känner, tänker och vill. Det blev så jobbigt att jag tillslut bara stängde av.

 

Efter en arbetsvecka på Delphi och ett fjorton timmars pass hos Carlos på lördagen så gick jag och la mig, och sen vaknade jag aldrig riktigt upp. Hade svårt att skilja på verklighet, drömmar och annat som bara var i mitt huvud. Jag kunde inte lita på mig själv och mitt omdöme, jag såg suddigt och hade inte lusten eller orken att plocka upp en bok, träffa en vän, prata, rita några streck, skriva ner vad jag kände, eller ens kolla på en enkel serie. Inget av det som brukar göra mig glad eller avslappnad gjorde det. Så jag bara blundade och somnade. För det var enklast.

 

På måndagen försökte jag tvinga mig upp till jobbet, men fick vända om och ringa in och sjukskriva mig. Jag var helt darrig, yr, hade tunnelsyn, hade ont i kroppen, frös och var på väg att somna hela vägen in. Det enda jag orkade var att blunda, tills jag somnade. Om och om igen. Det enda som fick mig ner på jorden och orka öppna ögonen lite var Joel. Att träffa honom eller bara inbilla att han kramade mig.

 

Vad gör man ens när man känner sig så? Sån stress och ångest. Speciellt när allt bara borde vara bra. Det är sommar, solen skiner, jag har massor med kärlek omkring, ett jobb och egen tid.

 

Varför blev det ens såhär? Just nu? 

 

Jag skrev en liten lista för att påminna mig själv hur jag vill vara samnt inte vara:

 

Jag gillar mig själv när jag är fyndig, oförutsägbar, peppig, har ordning på mina grejer, är spontan, stöttar, uppmuntrar, sprider glädje, är kreativ ,får folk att skratta, är nöjd med mig själv- både på insidan och utsidan

 

Jag ogillar mig när jag är självisk, klagar,

säger saker jag inte menar, drar ner stämmningen, pratar mycket om mig själv, tänker ner mig själv i onda spiraler

 

 

 

 

 

Men nu, en och en halv vecka senare mår jag tusen gånger bättre. Det är det enda man kan trösta sig med när det är sådär: Det blir bättre.