Kan vi låtsats att ni aldrig sett blommor förut?

För det är så det känns för mig. 

Andas in Magnolia, det är detta som är lycka. Radioaktivt självlysande gröna blad som spänger fram ur stammarna. Blommor som tränger sig fram genom jord och asfalt. Dagar av sol, vindstilla dagar av sol, och idag mysigt och friskt regn. Varför kan jag inte känna mig hundra procent mottaglig till detta? Det är det enda jag vill.

Hur beskriver man simpel glädje utan att det blir klyschigt? 

Är så sjukt tacksam just nu. För Stockholm, för tiden jag fick på Gotland i påsk och dom som befinner sig här i den närmsta kretsen omkring mig. Så tack för det, för er.